Pressbilder ...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tingens talan i teoriernas tid.
av Nina Bondeson
- Jag kunde visst berätta mina äfventyr för eder, om jag började med denna dag, sade Alice, litet tvehågsen; men det är icke värdt att gå tillbaka till gårdagen ty då var jag en helt annan människa.
- Förklara allt detta! sa mockturteln.
- Nej, nej! Först få vi höra äfventyren! utropade gripen otåligt;
förklaringar upptaga så mycken tid!
Ur ”Alice´s äfventyr i Sagolandet” Osc. L. Lamms förlag, Stockholm, 1870. Faksimilutgåva, Rediviva,1984.
Jag tycker gripen har rätt. Först äfventyren! Sedan förklaringarna för dem som så önskar.
Vår samtid har utvecklat ett mycket stort teoretiskt intresse för både liv och konst. Förklaringar står mycket högt i kurs. Vi vill så gärna ha överblick och kontroll. Vi planerar, dokumenterar, rapporterar, analyserar, utvärderar och kvalitetssäkrar så intensivt överallt, att det ibland är svårt att få plats med själva innehållet. Idag är det ett riskfyllt äventyr, både inom och utanför konsten, att låta sig begeistras, förvånas och överraskas. Att utan handlingsplan eller förklaringar falla, som Alice i Underlandet, ner i kaninhålet för att möta de mest häpnadsväckande saker.
Sen kan man behöva en kopp kaffe. (Utan kaffe kommer man ingen vart i konsten, sa alltid fantasimålaren, poeten och professorn Hans Viksten (1926-1987) och han hade aldrig fel i sådana frågor.)
De konstgjorda tingen, artefakterna, framträder för oss på ett äventyrligt sätt; bär berättelser och skapar mening genom en ordlös kommunikation. Och när jag säger ordlös, så menar jag att den inte är begreppslig. Och när jag säger att den inte är begreppslig så menar jag att den kan söka sig fram vid sidan av det som redan är uttolkat, formulerat i talat eller skrivet språk och sorterat i kategorier. Det betyder inte att den praktiska konsttillverkningen skulle vara ett teorilöst territorium. Men teorierna som aktiveras i själva tillverkningen, reflektionerna i skapandet, ligger invävda i tillverkningen och behöver inte lösgöras verbalt för att vara användbara. Det gäller alltså för teorierna i själva konsttillverkningen. Andra teorier och förklaringar kan som sagt komma till tals efter äventyret.
Genom att tillverka och bearbeta ting på olika sätt kan vi således förmå dem att förmedla mänskliga erfarenheter och insikter. Förmå dem att vara farkoster för det
subjektiva och det allmängiltiga samtidigt. I denna samtidighet pågår konsten. Den pågår inom räckhåll för våra mellanmänskliga kontakter. Den pågår i behovet av dem. På så sätt kan man säga att konsten är ett evigt värde.
Där människor finns och reflekterar över meningen med livet, där pågår konst.
Och: ”Alla människor är intellektuella och filosofer, fast man intalat dem att de inte är det”, står det i boken ”En stad i ljus. Antonio Gramscis slutsatser”. Jag gör nu en tom rad i texten till Antonios ära där man kan skriva in något man tagit ställning för:

Det kan faktiskt finnas anledning att skriva ner sånt idag. Om man inte talar om var man står, så kommer nån annan att göra det för en. Och om man inte håller med då, så är det ju så dags. Nej, man får själv ta till orda och kräva det handlingsutrymme man ser som nödvändigt.
Vår kunskap är ett flätverk av gissningar och förslag, sa Xenofanes för flera tusen år sedan. Vi ingår med honom i en kunskapstradition som alltjämt flätar och föreslår och söker finna svar och konsten erbjuder sig själv som ett existentiellt verktyg i ett vidsträckt och mångskiftande kunskapsområde. Om vi ger den handlingsutrymme.
I konsthistorien har det i några hundra år valts ut, sorterats och systematiserats i tidssträckor och ismer.
I själva konsten är tiden en rymd, full med äventyrliga kaninhål där vad som helst kan hända. Ibland behöver man förklaringar, ibland inte. Förklaringar är ofta intressanta, men de är inte äventyrets förutsättning. Förutsättningarna för äventyret bär vi med oss i våra levda erfarenheter. Därför kan tingen berätta olika saker för olika betraktare. Det gör de om den personliga kontakten med konsten, den personliga tolkningen i mötet med det enskilda föremålet är satt i fokus.
Och Lucretius (95 f Kr - 55 e. Kr) sade i "De rerum natura":
Ty det ena efter det andra kommer att klarna
och den blinda natten kommer inte att hindra
din färd utan du kommer att se naturens
djupaste hemligheter;
så ska tingen
kasta ljus över
tingen.
Hallå, Mockturteln! Jag är redo att falla!
Kaninhål åt alla!

Nina Bondeson

 

Några bilder från hängningen...

 

 

CHANNA BANKIER

11- 26 OKTOBER 2008