Den 3 februari har Nationalgalleriet i Gamla Stan vernissage på en minnesutställning med målningar, teckningar och video av Ola Backström.
Vintern 2004 dog Ola, nyss fyllda 51 år.

Vem var Ola Backström?
Musiker, finns det de som svarar - en nyskapande och personlig gitarrist som satte avtryck iny alternativ rockmusik åren runt 1980.
Och visst spelade Ola elgitarr på ett sätt som ingen annan riktigt gjorde, något som kan höras på skivor från den tiden av bland andra Dag Vag och Stockholm Norra. Konstnär är ett annat svar. Ola Backström gick på Konstfack under 70-talet och ungefär samtidigt som han trappade ner sitt spelande satsade han på måleriet. 1981 debuterade han på ett litet galleri på Hornsgatan. Ola såg och skildrade människor, ting och former på ett alldeles eget sätt och hans målningar skilde sig från det mesta man då kunde se på Stockholms gallerier. Utställningen blev en succé. Några år senare ställde han ut på Händer, tvärs över gatan. 1988 och 1991 blev det två utställningar på Galleri Doktor Glas.

Så här beskriver Leif Nylén konstnären och musikern Ola Backström i en text skriven särskilt för denna minnesutställning:

” Ett självporträtt av Ola, i halvprofil, blicken vänd mot betraktaren. Det är så jag minns Olas blick, att den kom från sidan, skarpt iakttagande och samtidigt undrande. Kanske för att jag några år på 70-talet ofta befann mig snett bakom och till vänster om Ola, jag spelade trummor i bandet Stockholm Norra där Ola var gitarrist, han vred gärna lite på huvudet för försäkra sig om att jag var med. Men jag tycker känna igen målningens blick också så som jag på den tiden kände
Ola utanför scenen: med långa kliv på väg mot något alldeles eget håll men med den där sökande, frågande blicken åt sidan. Bestämd, inte alls säker.
Olas gitarrspel kännetecknades av de enkla men samtidigt originella fraserna, han liksom tecknade figurer och ornament i musiken med slingrande långa eller ettrigt korta linjer. Det där var lätt att känna igen i hans bilder när han ställde ut under 80-talet. Fast nu hade en del av figurerna fått ansikten, gärna pojkaktiga, med kanelbullefrisyrer. Där fanns också hus, båtar, växter, djur – elementära tecken för händelser och möjligheter i en drömsk scenografi. Olas konst höll sig inte till något ärende eller någon stil. Men den hade alltid hans karaktär. På 70-talet spelade Ola gärna elgitarr med så kallad svajarm – för att kunna tänja och böja tonerna extra mycket. Nog kan det verka som om svajarmen varit i farten också i många av hans bilder. I ”Sparka boll” är det snarare fråga om ett ”svajben”:
om man bara tänjer benet någon extra meter ska det allt gå att träffa drömbollen.”

Torkel Rasmussons minnesartikel

Ola Backström, Stockholm, har efter en kort tids sjukdom avlidit 51 år gammal. Hans närmaste är hustrun Lea Ahmed Jussilainen och barnen Siri, Frej och Måns.
När Ola kom från Oskarshamn till Stockholm i mitten av sjuttiotalet började han på Grundskolan för konstnärlig utbildning, därefter blev det Konstfack. Jämsides med konststudierna spelade han rockmusik.
Å ren mellan 20 och 30 hände det massor av saker i hans liv. På Konstfack träffade han den kvinna som skulle bli hans hustru. De var med om husockupationen i kvarteret Mullvaden på Söder och bodde där i ett år tills polisen bröt in.
Till att börja med handlade det mer om musik än om konst. Ola gjorde sig snabbt bemärkt som en lyhörd och driven och framför allt djupt originell gitarrist i grupper som Lava, Stockholm Norra och Dag Vag. För oss som kom att spela med honom då gjorde han ett outplånligt intryck. Ola spelade med en helt egen ton och en lätt svajig och samtidigt mycket exakt framförhållning i breda svep och med ett omsorgsfullt detaljarbete. Han valde bort de enkla lösningarna i musiken. I stället letade han sig fram till sitt personliga uttryck, känslostarkt och på samma gång finurligt.
När sjuttiotalet gick mot sitt slut tog måleriet vid. 1981 kom hans debututställning på ett litet galleri på Hornsgatan. I ett slag etablerade han sig som en en självständig och egenartad profil i den unga konsten. Ska man beskriva hans bilder kan man använda ungefär samma ord som de som karaktäriserar musiken: originalitet, finurlighet, en självsvåldig formkänsla. Hans målningar liknade inte riktigt några andra som vi sett.
Utställningen blev en succé och följdes av flera, en på Galleri Händer tvärs över gatan och två på Doktor Glas. Men med tiden blev det allt svårare att försörja sig som konstnär. I början av nittiotalet började Ola undervisa i grafisk form och multimedia på Riddarfjärdens gymnasium. Där arbetade han fram till sin bortgång som lärare, djupt uppskattad av elever och kolleger.
För Ola var konst och musik ett lekfullt äventyr och samtidigt en högst allvarlig verksamhet som han aldrig kunde tillåta sig att vara vårdslös med. Vi som kände honom uppfattade det som om detta också var hans inställning till det liv han levde. Vi är många som sörjer denna omtänksamma och uppfinningsrika man som hade så mycket kvar att göra i liv, konst och musik.
Torkel Rasmusson