Av Stefan Hlatky
Alla talar om att vi måste tänka om, men i praktiken är detta bara en diffus förväntning att andra skall göra det, eftersom ingen är på det klara med vilket ställningstagande som måste omprövas och vad alternativet är. Att det finns åtskilligt som är galet i vårt sätt att agera är vi helt eniga om. Meningarna blir dock delade redan när vi försöker komma överens om vad som är fel eller vilka fel som skall prioriteras. Lyckas vi ena oss om något som måste avhjälpas, så uppstår åter oenighet i fråga om valet av tillvägagångssätt.
Under de utdragna kontroversiella diskussionerna, undersökningarna, kommittéarbetena m.m. ändras situationen i fråga radikalt och lösningarna, om vi kommer fram till sådana, blir otidsenliga. Innan vi har löst ett problem hinner fem nya ännu angelägnare växa fram, vilket gör att tidsbristen med varje dag blir alltmer påtaglig. Vi anklagar varandra för att det blir så, men när det kommer till kritan kan de som anklagar inte heller åstadkomma något bättre. De stora problemen som oroar oss fortsätter bara att växa både i omfång och angelägenhetsgrad.
Att varje lösning blir ineffektiv och får oförutsedda konsekvenser i form av icke önskade biverkningar beror på att vi ännu inte är framme vid orsaken, själva grundfelet. Vi avhjälper, botar, blockerar vägen för vissa symptom, men så länge grundorsaken fortsätter att verka uppstår nya fel, nya symptom som vi åter står lika handfallna inför. De kräver nya tidsödande utredningar, kontroversiella diskussioner, kommittéarbeten för att få fram nya lösningar som sedan visar sig vara lika ineffektiva. Trots den erfarenheten tror vi dock fortfarande att vi måste gå på småproblemen för att komma åt de stora. Vi går liksom motströms och plottrar bort oss i detaljerna.
Låt mig här kort redogöra för grundprincipen i en lösning som jag kom fram till efter ett livslångt jämförande studium av mänskligt tänkande genom tiderna. Jag har prövat den lösningen tillsammans med andra i min omgivning och har därigenom fått en entydig bekräftelse på att jag verkligen har lyckats ta reda på grundfelet. Med risk att inte bli tagen på allvar kan jag därför påstå att lösningen är mycket enklare än vi någonsin kan tro. Vi behöver bara ändra på en enda felaktig slutsats och med hjälp av våra effektiva massmedia få ut en allmän kännedom om det felet, så att var och en så fort som möjligt skall kunna sätta igång den omprövning som det innebär att tänka om. Det är en självklar process som spontant följer av tänkandets natur varje gång vi omvärderar något.
Felet är själva grundbedömningen av den totala verkligheten. Det uppstod när man inom naturvetenskapens tankedisciplin, i samband med att man upptäckte att atomerna, liksom alla andra former, representerar en permanent pågående funktion, övergick till energiteorin från den ursprungligen grekiska atomteorin, som bedömde atomerna som oförstörbara byggstenar. Den under många generationer ingrodda vanan att tänka sig materien som icke levande, död form, funktionslöst föremål, objekt, har medfört att man automatiskt, utan att tänka efter vilka konsekvenser detta inneburit, har börjat lära alla barn i skolorna att man har upptäckt en natur som tidigare generationer inte kände till. Den naturen tänker och omtalar vi sedan dess som den icke levande naturen.
Inte ens kyrkor har uppmärksammat den omöjliga motsägelsen i denna uppdelning av naturen i levande och icke levande. Med utgångspunkt från skapelseberättelsens bokstavstolkning, kanske även påverkad av den grekiska atomteorin, har även den kristna kyrkan tidigare betraktat stoftet (materien) som icke levande föremål. Därför brottas idag kyrkor och naturvetenskapen med samma omöjliga grundproblem trots sina helt olika infallsvinklar.
Tänker vi efter så är det helt uppenbart att vi står inför ett antingen-eller. Antingen tänker vi på naturen som levande eller som icke levande, men det är omöjligt att tänka den som både och. Det är frågan om samma sak som vid motsatserna till ljuset eller ljudet. Vi har bara ljus- och ljudlära och inte någon lära om mörker och stillhet (ljudlöshet). Det är absurt att ha en lära om den icke levande naturen. Vi kan aldrig förstå vår erfarenhet av den levande naturen så länge vi försöker härleda den från tanken på motsatsen.
Vår kontroversiella bedömning av naturen har medför att vi ställt biologi och teknologi i ett felaktigt samband, i en omöjlig, antagonistisk, relation till varandra, Biologi borde var läran om naturen, och teknologi, som ursprungligen kallades mekanik, borde vara läran om formernas inverkan på varandra, vars naturliga mening är att vi skall kunna utforma funktionsdugliga beteendemönster i förhållande till andra formers beteende (anpassning), och att vi skall kunna konstruera funktionsdugliga, ändamålsenliga verktyg. Orsaken till vår ständigt förtätnande vanmakt inför livs- och samlevnadsproblemet samt den accelererande miljöförstöringen är att vi med utgångspunkt från begreppet energi (icke levande kraftpotens) började bedöma teknologin som läran om naturen. Biologin upphörde på så sätt att ha den ställning i vår verklighetssyn och vårt omdöme som den naturenligt borde ha. Den blev en relativ gren inom teknologin, baserad på formupplevelse (pluralism) i stället för på naturupplevelse (monism).
Detta kom jag först underfund med när jag för några år sedan första gången råkade tänka på möjligheten att verkligheten, så som vi ser den i sin pluralistiska mångfald, med stjärnor, stoft och levande former, lika gärna kan vara en inifrån sedd organism, en biologiskt sammanhängande levande enhet, som att vara den teknologiska funktion som vi har lärt oss att tänka den. Det finns inte någonting som motsäger antagandet att vi ser alltet (universum) på samma sätt som vi ser biologiska sammanhang förstorat i en mikroskop. Tvärtom, all vår erfarenhet bekräftar den hypotesen. Verkligheten måste vara opåtaglig för oss som helhet (ett) för att vi skall kunna få perspektiv på den, eftersom vi ser den inifrån. När vi ser något utifrån blir förhållandet omvänt. Då framstår formen (helheten) för våra sinnen som påtaglig, innandömet som osynligt. Motsvarande detta försökte jag förstå mångfalden och framför allt mig själv, dvs. människan, i ett liknande förhållande till den opåtagliga helheten som cellerna i min kropp har till mig, till helheten av min biologiska existens.
Antagandet har visat sig vara en fullträff. Resultatet var överväldigande. Det var som en fängelsemur plötsligt hade försvunnit, bara upplösts i intet inför tänkandets möjlighet att förstå. Förändringen kom så plötsligt att jag knappast kunde tro att jag levde i samma verklighet. Aldrig förr har jag upplevt mig så absolut intig, så fullständigt maktlös, men utan att denna intighet hade något mörkt, något av rädsla eller vanmakt med sig. Det var en fascinerande relation som jag plötsligt fann mig i, med den permanent närvarande aktualitetens obeskrivbara trygghet. Jag och allting levde på grund av att det hela lever.
Den egna verklighetens inskränkta föreställning sprack som en såpbubbla och det var fritt fram från mig till allting och från hela alltet till mig. Den längst bort belägna stjärnan blev i den bedömningen lika aktuellt närvarande som en blomma som man kan hålla i handen. I den relationen förlorade avstånd, tid, rum, början och slut all realitet. De blev bara hjälpbegrepp, matematiska värden som vi av begränsade synpunkter har behov och användning för.
Solsken, gravitation, kemi, elektricitet blev lika mycket ett allmännyttigt livsuttryck som födelse, död, växt, förökning eller tänkande. Det var härvidlag ovidkommande huruvida de för våra sinnen påtagliga formerna varigenom vi upplever egenskaperna representerar någon form av "egen" medvetenhet eller ej. Något eget i den isolerade mening som vi vanligen tänker det, upphör att existera så fort vi förstår innebörden i det att vi lever, kommer ihåg att vi inte är medvetna av oss själva utan med en bestämd och enbart positiv mening för att vi skall kunna förstå oss själva i ett levande samband med det hela.
I och med att jag ställde hypotesen om den biologiska samhörigheten visste jag med en obeskrivbar visshet att jag hade börjat förstå verkligheten. Samtidigt förstod jag, att var och en som ställer den hypotesen när som helst kan börja förstå den och att vi då kommer att förstå varandra, eftersom verkligheten är och förblir gemensam för oss alla så fort vi börjar tänka, komma ihåg och omtala, diskutera den och oss själva i den levande meningen.
All min tidigare upplevelse av vanmakt inför förståelsens problematik försvann med ett slag, och hur mycket jag än har tänkt efter sedan dess, har jag inte funnit något som motsäger antagandet. Hela historien, allt som mänskligheten har tänkt under de gångna årtusendena, tillsammans med våra dagsaktuella problem fick ett helt nytt perspektiv, en närvarande aktualitet. Förkunnelserna, religionerna, filosofierna, naturvetenskapen, allting som man i olika tider har förstått och allting som blivit missförstått började förklara varandra som en sammanhängande helhet när man ur detta biologiska perspektiv förstod det som mänskligheten oavbrutet försökt komma fram till.
Jag visste nu att människans förståelseförmåga är av naturen utrustad för att permanent förstå det hela. Men att det ofrånkomliga villkoret härför är att vi i vår tur upprätthåller det enda vettiga förhållandet till helheten genom att bedöma det uppenbara sammanhanget mellan allting på samma verklighetsförankrade grundval som vi erfar realiteten av vår egen existens, således som levande. Först när vi inriktar oss på att förstå helheten som uttryck av en biologiskt rådande ordning kan vi börja utveckla logiska tankegångar och förstå vår livssituation utan att tankegångarna blir låsta av olösbara motsägelser.
Efter att ha ställt hypotesen, fattade jag som en chock att vi uppfostrar våra barn till ett liv i en död verklighet. Eftersom bedömningen "icke levande", sedan flera generationer är allmänt vedertagen, förlorar vi den levande polariteten till verkligheten redan när vi lär oss att tala, således långt innan vi har lärt oss att kunna tänka självständigt. Det som är allmänt vedertaget blir nämligen i regel aldrig ifrågasatt. Endast sådana spörsmål som det finns delade meningar om blir ständigt uppmärksammade och diskuterade. Därför kan allmänt vedertagna, man kan säga nedärvda misstag, felbedömningar, bestå som "självklara" under långa tidsperioder, ända tills de ackumulerade konsekvenserna praktiskt taget tvingar oss till att uppmärksamma och rätta till dem (feedback, tänka om).
Vanan att från barndomen bedöma livet teknologiskt, som vi bedömer bensinen när vi kör bil, som en godtyckligt användbar energi och verkligheten i grunden som ett föremål, gör att vi varken är berörda eller intresserade av verkligheten annat än som en fascinerande leksak. Helt aningslösa om konsekvenserna begränsar vi därför medvetet vårt intresse och omdöme, på helt olika sätt, till olika aspekter (intryck) av verkligheten och lever på så sätt i skilda, ofta helt isolerade medvetenheter, låsta till s.k. egna verkligheter. Att upplevelsen av desorientering, isolering, främlingskap, kärlekslöshet, tristess, meningslöshet och en därav följande hektisk förnöjsamhet, stress, håll-i-gång, prestationsjakt, fikenhet efter ovanliga, extatiska upplevelser och bruk av bedövningsmedel har blivit ett alltmer överskuggande problem är en beklämmande, men helt naturlig följd av den allmänt vedertagna uppfostran till biologisk polaritetslöshet (levande – icke levande).
Sedan jag började pröva och med andra kommunicera den biologiska hypotesen, insåg jag mer och mer att ingen människa någonsin kan nöja sig med mindre än en levande helhetsmedvetenhet, på grund av att vår medvetenhet av naturen är avsedd för detta. Varje begränsning medför därför ofrånkomligen att man laddar upp en permanent otillfredsställdhet, en irrationell medvetenhet om brist på verklighetsanknytning, otillräcklighet, vanmakt riktad mot en själv, omgivningen eller livet, tillvaron. Den verkar då oavbrutet som en störning och kan när som helst – ofta utlöst av småsaker – som ett främmande element bryta genom den vanliga, begränsade, medvetenheten (omdömet) som man försöker nöja sig med och få att fungera.
Därför upplever vi oss som om vi hade två medvetenheter och kallar den ena det medvetna, den andra den omedvetna. Den i grunden helt obefogade vanmakten som har uppstått av att vi har lärt oss att begränsa vår medvetenhet, glömma vår naturliga helhetsmedvetenhet, skapar otaliga rädslo-, ångest-, stress- och aggressivitetsladdade irrationella (oförklarbara och obegripliga) föreställningar (imaginära mentala bilder), slutsatser och värderingar, och är på så sätt en oavbrutet verksam grogrund för det mångomdiskuterade tillståndet mental ohälsa.
I samma ögonblick som vi slutar tillämpa den kontroversiella bedömningen levande – icke levande natur slutar den mentala sjukdomsutvecklingen, som all annan sjukdomsutveckling, när man avlägsnar sjukdomsorsaken. Sedan börjar det likaledes biologiskt betingade tillfrisknandets process, som självfallet tar tid, men det är ovidkommande hur lång tid det tar när varje steg blir ett framsteg mot ökad hälsa, i den mentala hälsans fall mot ökad förståelse av verkligheten och varandra.
Att språket, som är medlet för meningsutbyte (både för friska och sjuka föreställningar, slutsatser och värderingar) har en avgörande funktion härvidlag är självklart. Vi måste betänka att innan vi kan börja ifrågasätta något, tvingas vi att först passivt anamma alla grundidéer och grundvärderingar som en befintlig språkkommunikation är uppbyggd på, när vi lär oss att tala, som ett villkor för att kunna börja delta i språkkommunikationen. Därför upplever vi problemet att behöva tänka om ifråga om någon grundvärdering som så svårt eller omöjligt. Vi fattar spontant att det drabbar hela det från barndomen invanda idé- och värderingsmönstret, samtidigt som vi paralyseras av tanken på att vi inte kan tänka om, om inte alla gör det, eftersom tänkandet inte är ett självändamål. Vi är tvungna till och vill även, är i behov av att uttrycka våra tankar, och vi talar framför allt för att bli förstådda. När språket inte infriar den förväntningen blir vi otillfredsställda och vi kan inte förstå varandra om vi inte utgår från samma infallsvinkel.
Det ena som vi måste inse härvidlag för att kunna göra praktik av att tänka om är att vi för den skull måste tänka om tillsammans, i ett samarbete med varandra, och att ingen kan tänka om istället för någon annan. Det andra är att om vi väntar på att andra skall börja, innebär det i praktiken att via meningsutbytet oförändrat fortsätta att bidra till utvecklandet av en kollektiv vanmakt som ingen önskar, mot att istället börja bidra till att grundvillkoret för förståelseförmågans naturliga funktion återställs. I bägge fallen gäller det att bidra med en människas tankeförmåga. Någon måste börja och ju fler som börjar tänka om desto fortare kan vi få den moderna utvecklingen på rätt köl. Varje dröjsmål är inte bara tidspillan utan också bidrag till försämring.
När vi väl har börjat finns det lika mycket att säga om verkligheten som det finns för närvarande, men det första vi måste göra är att byta infallsvinkel, börja se samma sak som vi för närvarande ser i den biologiska helhetsbedömningens belysning. Vi får härvidlag komma ihåg att tidigare generationer inte hade möjlighet till den bedömningen eftersom de saknade den referensram som tillkom först när naturvetenskapen lyckades bevisa formupplevelsens relativitet, den tidigare atomteorins ohållbarhet.
Om någon frågar sig huruvida detta skulle innebära ett återupplivande av det urgamla Gudsbegreppet, så får vederbörande betänka att ordet Gud är ett i sig meningslöst verktyg, en ordsymbol som man ursprungligen skapade för att den levande enhetens tanke skulle vara omtalbar i språkkommunikationens meningsutbyte. Att man under årtusendenas lopp gång på gång har förvillat helhetsbegreppet och börjat att i ordet Gud lägga i alla möjliga godtyckliga meningar bör inte hindra oss från att återgå till en förnuftsbaserad helhetssyn. Vi har valet att byta ut ordet mot ett annat, eller att befria oss från de föreställningar som hindrar oss från att börja tänka på och tala om den levande helheten med hjälp av det ordet. Det är inte ordet utan meningen som är avgörande.