Vi måste få perspektiv på dvs. förstå vad tänkandet är, om vi vill förstå den mentala hälsans betingelser
Vi tänker utan att vi har perspektiv på vårt tänkande i dess helhet; därför tänker vi vanligen bara på den biologiska eller fysiologiska hälsan, således på de livsfunktioner, som vi kan urskilja som avgränsade. Visserligen har begreppet mental hälsa de senaste åren [1971] kommit i förgrunden i samband med psykiska sjukdomar, men vi står helt handfallna inför problemet även om vi anser att vi vet en hel del om det. Det som vi vet, är att bristen på mental hälsa ständigt ökar, och vi har konstaterat ett oändligt antal orsaker till psykiska besvär, som vi vet sammanhänger med tänkandet.
När psykologin och de därur utgående grenarna av människokunskap startade, tog man upp ett grekiskt ord (psyke) utan att någon visste vad ordet i praktiken betydde. Ordet har populariserats med en sådan effekt, att alla människor psykologiserar från det ögonblick som de fått någon uppfattning om ordet, således om vad andra gör när de psykologiserar. När ingen vet vad ordet berör, dvs. utgår från, så är det bara självklart att tankegångarna inte heller kan mynna ut i något annat än i diffusa tankekonstruktioner, idéer, som var och en själv tror på. Sedan gäller det att få även andra till att tro på samma idé. Det kräver samma förfarande, som när man ger sig in på politik.
På så sätt kan man säga att ämnet mental hälsa (obs! samma sak gäller ämnet naturvård) så som vi behandlar det, är ett politiskt ämne. Uppfattningarna är legio och teorierna är mättade av motsägelser, vilket har försatt hela uppfostrings- och utbildningsverksamheten i ett dilemma, en krissituation, där alla hävdar någon ståndpunkt (idé), som de tror på utan att vi sakligt kan diskutera ståndpunkterna.
Den "saklighet" som omtalas i dessa sammanhang är densamma som i politiken. Den tillkommer av att varken de nyfödda eller skolungdomen kan vänta tills man har debatterat färdigt, för då skulle de bli gråhåriga. Vi måste, är därför illa piskade till att behöva kompromissa. När vi sedan efter glödhet kamp, eller segdragna argumenteringar om vars och ens tro lyckats komma fram till en kompromiss, blir vi så glada över att, mot alla odds, ha enat oss om någon idé, att vi omtalar resultatet med att säga att vi har förstått varandra, och är fullständigt övertygade om att debatten förts i en saklig anda, trots att vi vet att någon logik, således saklighet, inte kan komma på tal i trosfrågor, att debatt och därpå följande kompromiss, och logiskt meningsutbyte och därav följande förståelse är två väsensskilda företeelser.
Att vi är tvungna att kompromissa istället för att förstå varandra, beror på att vi förtränger, inte släpper in naturperspektivet i vår medvetenhet när vi tänker på tänkandet. Alla tankegångar, bedömningar, är helt låsta till bara det ena perspektivet, inlärningen. Låstheten är fullständig. Det kan inte ens komma ifråga att naturen skulle kunna ha ett bestämt finger med i spelet när vi tänker eftersom det inkräktar på den moderna livsåskådningens heligaste dogm, på tänkandets frihet, som är tolkad såsom godtycklighet, dvs. alla får tro (skall helst tro) vad de vill om verkligheten, på samma gång som att vi då blir intressanta, märkvärdiga inför varandra, dvs. värda andras uppmärksamhet. Vi är uppfostrade till att konstruera oss en egen verklighet, tro, försvara och hävda den.
Vi saknar därför den gemensamma plattformen, som är en ofrånkomlig förutsättning för sakligt, dvs. logiskt meningsutbyte. Vi medger naturberoendet, eftersom det är omöjligt att förneka, men vi säger att det är självklart, och därmed lämnar vi temat natur (så även i naturvårdsdebatterna). "Självklart" innebär för oss ointressant, ingenting att ödsla vidare tankar på, och vi förutsätter därför, utan vidare tanke på naturen, att tala om inlärningen och de olika inlärningsmöjligheterna (i samband med naturvården om ekonomin och företagens lönsamhet), således om det tekniska, det enda som intresserar oss.
Vi har nämligen avgjort att naturen är ointelligent, vilket i praktiken innebär, att om vi vill förstå någonting, så måste vi lyssna till de meningar, som andra konstruerar med sina hjärnor, eller försöka att med vår egen hjärna konstruera meningar. Att mänskligt tänkande, som ett avgränsat fenomen inom naturen kan diskuteras i samma gemenskap som vi diskuterar våra andra livsfunktioner har vi aldrig tänkt på. Den möjligheten ingick inte i vår inlärning när vi blev medvetna om den verklighet som vi alla lever i.
Medvetenheten om att vi utan vidare, således av naturliga orsaker borde kunna förstå varandra, är medfödd och finns oförändrad kvar, men sedan vi har lärt oss språket, de inlärda meningarna, och meningsutbytets teknik, är den medvetenheten fullständigt förtryckt i det undermedvetna, kan i den befintliga kommunikationen inte komma till uttryck.
Spänningsförhållandet mellan vårt naturliga förtryckta och vårt inlärda omdöme om verkligheten är permanent, men vi blir medvetna om det endast när vi av någon anledning hamnar utanför den skengemenskap, vars gemensamma nämnare är uttryckt med orden arbetsföra respektive anpassade. Detta gör att vi bedömer ett livligt engagemang i utvecklandet av vår mekaniska gemenskap (teknobyråkrati), således den psykos (kronisk mental spänning) som alla är lika drabbade av, så som symtomen av mental hälsa, och ur det perspektivet konstaterar vi psykiska besvär som mental ohälsa.
Ur det perspektivet blir de oppositionellt engagerade de mentalt problematiska och därför intressanta, de givna måltavlorna för studiet av människonaturens "dolda hemligheter". Vi anser nämligen att vi inte känner till människonaturen. Ett påstående, som logiskt tänkt skulle innebära att vi inte har en aning om vem eller vad vi är, men som i praktiken blir tillämpat i motsatt mening, genom att vi blir uppfostrade till att hävda oss. Så hävdar vi oss, utan att veta vad det är som vi hävdar. Så länge denna dubbelidentitet, å ena sidan omedvetenhet om människonaturen, å andra sidan självhävdelse består, består och försämras också det permanenta tillståndet av mental ohälsa, genom att vi har gått in för att bedöma det som normalt, således i motsatt mening, så som tillståndet av mental hälsa.
Orsaken till dubbelidentiteten är att vi lever med två uppfattningar om verkligheten. Den synliga verkligheten kallar vi verkligheten, och den osynliga kallar vi för natur. Vi är medvetna om att både vi själva och hela den synliga verkligheten oavbrutet utgår ur, är en följdverkan av naturen, men vi kan inte för varandra utrycka och på det sättet förverkliga den medvetenheten, på grund av att hela språkkommunikationen, dvs. alla meningar och hela meningsutbytet är uppbyggt på motsatsen, att naturen är en produkt av de synliga formerna. Denna omdömesklyvnings konsekvenser återspeglas till oss från den synliga verkligheten som miljöförstöring, där vi håller på att såga av den gren som vi sitter på, genom vår blinda envishet att utveckla teknobyråkratin som den intelligenta verkligheten, i en vansinnig föreställning om vad intelligens är.
Betingelserna för mental hälsa återställs i samma ögonblick som vi befriar oss från dubbelidentiteten, genom den perspektivförändring som därmed uppstår. Perspektivförändringen innebär ett "rollbyte" mellan naturen och den synliga verkligheten, vid vår upplevelse och bedömning av vår verklighetsanknytning. Vi börjar då tänka vår relation till omgivningen (gemenskap), så som vi är medvetna om den, som en konsekvens av den odelbara naturen, istället för att först sönderbryta naturen i ett oändligt antal naturer och sedan livet ut vara låst till den paradoxala uppgiften att vilja förstå naturen, genom att göra en syntes av alla "egna" naturer, med utgångspunkt från bilden av mångfald.