Tänkandets natur. Medvetenhet och kärlek.
Entydigt kärleksmedvetande
Endast en av sig själv och för sig själv varande existens kan vara medveten utan att mentalt behöva uppleva, således förstå. Den formen av entydig, absolut medvetenhet, en levande identitetsupplevelse, som inte är beroende av det mentala eller någon annan egenskap, utan endast är medvetenhet om en permanent, absolut dvs. ostörd kärlek till sin existens, är endast tänkbar som den totala i sig själv existerande helhetens egenskap.
Kärlek som grundfenomen
Ur den insikten har man ursprungligen tillskrivit Gud endast egenskapen kärlek och sagt att den egenskapen är grunden, den permanent rådande, medan alla andra egenskaper (naturfenomenen) är relativa. All historisk förvillelse började med att man tillskrev Gud intelligensens relativa egenskap, varvid kärlek automatiskt fick en relativ mening.
Kärlek till tillvaron som utbyte av naturligt tänkande
I en liknande absolut mening kan vi tillfälligt vara medvetna om vår egen existens och då uppleva ostörd, obegränsad kärlek till livet, tillvaron. Förutsättningen är att kroppen är sund och att vårt tänkande inte störs av några ovidkommande intryck eller associationer.
Med hänvisning till det förhållandet, att vi – trots att vi inte råder över, äger vår tillvaro, varken är av oss själva eller för oss själva – ändå kan uppleva medvetenhet om och kärlek till tillvaron, har man under alla årtusenden omtalat vår relativa medvetenhet som en illusion, som en utan existens varande reproduktion, spegling av Guds, helhetens, den i sig själv varande existensens natur.
All relativ medvetenhet är entydigt mental livsfunktion
Vår medvetenhet av egen existens kan självfallet inte var identisk med den absoluta medvetenheten, dvs. oberoende, entydig, opåverkbar. Det blir självklart om vi tänker efter. Entydighet skulle nämligen innebära direkt överföring, att vi vore absolut styrda, vilket utesluter identitetsupplevelse, eller att två absoluta medvetenheter skulle uppstå, vilket är paradoxalt eftersom två vore relation och således relativitet. Därför är det självklart att vår medvetenhets natur, i en absolut mening, måste vara skild, dvs. väsentligen annorlunda. Den absoluta åtskildheten gör att naturen av vår medvetenhet är mental. Vi kan inte utan vidare som en självklarhet uppleva kärlek till tillvaron, eftersom tillvaron inte är vår egen. Vi kan således inte råda över, handskas med, dvs. direkt tillgodogöra oss, ta och ge varandra kärlek. Vi är alla på samma sätt helt ensidigt beroende av den i vår relation till naturen, tillvaron. För att få utbytet obetingad kärlek till tillvaron, måste vi därför helt identifiera oss med tillvaron, förstå den mentala medvetenhetens absoluta relativitet.
Tänkandets frihet och den mentala hälsan
Vår medvetenhet, som förståelsens livsfunktion betraktad, skiljer sig från alla andra livsfunktioner just genom att naturens styrning (hälsa) inte uppträder i samband med något tvingande behov, eftersom upplevelsen av tvång utesluter upplevelsen av obetingad kärlek till tillvaron. Därför är den mentala hälsans förutsättning att vi själva av helt obetingat eget initiativ oavbrutet styr vårt tänkande, genom att vänja oss vid att börja varje tankegång med utgångspunkt från hypotesen av en alltomfattande tillvaro. I annat fall sönderfaller tänkandet (identifikationer, schizofreni).
Att förstå sig själv
Denna yttersta grund för vår existens kan vi endast baserat på denna indirekta eftertanke förstå så som ett axiom, en självklarhet, med utgångspunkt från vår dagliga erfarenhet av att vi helt utanför vår egen makt finns till. Varje tänkandets försök att ytterligare förklara dvs. göra medvetenheten om grundfenomenet åtkomlig, åskådlig, i stället för att utgå från den så som en praktisk helhetssituation, skapar dubbelidentiteten, är ett meningslöst missbruk av tänkandet, som har lett till alla historiska vidskepelser och politiska attityder, samt även till vår tids politiska förvillelse i naturomedvetna spekulationer.
Förståelsens naturliga allmängiltiga mening
Tänkandet (intelligensen) är den relativa, icke av sig själv bestående, mentala medvetenhetens livsbetingade aktivitet, illusoriska verklighetsanknytning, varigenom den verkliga, i sig själv levande existensens absolut rådande natur (kärlek) uppenbarar sig i varje relativ livsfunktion (allestädes) som ständigt närvarande för opåtaglig, således opåtvingad subjektiv varseblivelse (hälsa). Tanken "jag" som någon utgångspunkt är en rent teoretisk abstraktion, som uppstår av att man för sitt eget vidkommande utesluter livet, natursammanhanget, ur sitt tänkande. Vi kan varken uppleva eller förstå vår medvetenhet isolerad från naturen som vår egen, eller komma fram till naturen, livet, kärlekens grundfenomen för att sedan kunna utgå ur det som något, så som vi med vårt tänkande utgår ur sinnesförnimmelser och mentala (intelligenta) konstruktioner. Att forska efter livet eller Gud är lika dåraktigt som att inte basera tänkandet på vår indirekta medvetenhet om den alltomfattande tillvaron. Det ena blir en automatisk följdverkan av det andra, varav dubbelidentiteten uppstår.
Individualitet och absolut samhörighet utesluter på intet sätt varandra, utan tvärtom
För att vi som relativa medvetenheter skall kunna få utbytet av obetingad kärlek till tillvaron, måste vi med vårt tänkande utgå ur vår gemensamma helhetssituation och förstå de aktuellt rådande, utanför vår medvetenhet uppenbarade subjektiva (vår kropp) och objektiva (vidare omgivning) betingelserna som en absolut samhörighet inom ramen för en opåtaglig organisk levande helhet.
Det som vi härvidlag särskilt måste komma ihåg är att varken medvetenheten, hälsan eller förståelsen är ett självändamål.
Meningen som tillvaron avser med alla våra, på samma sätt relativa egenskaper, är oavbrutet utbyte av obetingad kärlek till tillvaron. Strävar vi efter "högre" eller annat utbyte av livet, så utesluter vi det utbytet, genom att vi själva, utan naturlig orsak, låser vår medvetenhet till det utbytet som de relativa betingelserna kan ge oss, och skapar en permanent medvetenhet om maktens möjligheter över de relativa betingelserna, tillståndet av mental ohälsa.
Att eftersträva obetingat (ostört) utbyte av kärlek till tillvaron, inrymmer på ett självklart naturligt sätt, utan undantag alla betingade utbyten. Därför är det onaturligt (sjukt) att binda sin medvetenhet till illusoriska, eller betingade utbyten. Den insikten ligger bakom de ofta citerade orden: "Det gagnar människan föga om hon förvärvar hela världen men tager skada till sin själ"