Av Stefan Hlatky
Varje människa har en medfödd insikt om att verkligheten är en enhet. Det hör ihop med att vi utgör gränsarten i naturens ordning, vilket i praktiken innebär att människonaturen är helhetsmedvetenhet, förmågan att förstå helheter, helheten. Därför frågar alla barn efter helheten, och att de med den frågan försätter de vuxna i förlägenhet, beror på ett onaturligt (sjukt) tillstånd hos de vuxna, nämligen att vår naturmedvetenhet är förtryckt i det undermedvetna.
Det självklara, naturliga svaret till barnen vore att verkligheten är ett, genom att naturen är ett, att vi lever på grund av att det hela lever som ett, att det finns bara en verklighet, en natur, ett liv. Vi borde dessutom förklara varför verkligheten för oss inte är ett, genom att säga och även praktiskt visa dem att om vi inte kunde uppleva avstånd, kunde vi inte se någonting. Vi borde tala om att i verkligheten finns inget avstånd, rum eller tomrum, att vi kan se och ta i vissa gränser, medan vi varken kan se eller ta i det som finns mellan dem, och på grund av att vi av naturen är skapta så, kan vi se allt detta som vi ser, alla stjärnor, blommor, djur och varandra, mot att vi annars inte skulle kunna se, vara medvetna om någonting.
I den meningen borde alla barn förstå hur det kommer sig att vi kan uppleva oss själva, skilja mellan oss och verkligheten, så att de förstår att det förhållandet att vi ser, upplever, är medvetna om det hela, är ett bestående samband. Livet självt upprätthåller oavbrutet detta samband. Vi behöver bara räkna med, ständigt vara medvetna om det, utan att vi vare sig kan eller behöver göra något åt det. Sambandet består under alla förhållanden, men på grund av att vi inte kan se, ta i det, kan vi tycka att det inte existerar. Vi kunde fortsätta att berätta att vi på så sätt kan tycka att vi är för oss själva, att vi är en egen verklighet, men vi får alltid komma ihåg så fort vi tänker så, att det bara ser ut så, aldrig för ett ögonblick glömma att vi i verkligheten är ett med allting, att ingenting har sitt eget liv, sin egen natur, att det bara finns ett liv, en natur.
Vi borde ständigt påminna alla barn att om vi glömmer detta, så blir vi rädda, för då tror vi att vi är ensamma, övergivna, och får känslan av att vi är ingenting. För att bli någonting, inte bli förbigångna som ingenting, tror vi då att vi ständigt måste påkalla andras uppmärksamhet, och blir ledsna så fort vi ser att andra inte uppmärksammar oss.
Vi borde upplysa barnen om att när vi blir rädda av att vi känner oss utanför allting, så börjar vi fantisera, inbilla oss allt möjligt. Vi kan göra det på grund av att vi kan tänka fritt, eftersom naturen inte kan tvinga oss att tänka rätt dvs. naturligt, för då kunde vi ju inte tänka själva. Det som vi fantiserar ihop när vi söker efter orsak, när vi utan en egentlig anledning blir rädda, gör oss arga, aggressiva och då upphör vi att tycka om verkligheten. Tycker vi inte om verkligheten, så är det omöjligt att tänka naturligt, och då hittar vi på ännu mer som skrämmer oss och gör oss ännu mera arga. När man inte tycker om verkligheten kan man inte heller tycka om sig själv, livet, eftersom verkligheten, naturen, tillvaron och vi, vår tillvaro, inte är två. Så kunde vi fortsätta att berätta i det oändliga, hela tiden i full överensstämmelse med vår dagliga erfarenhet, och med varje naturligt svar väcka ständigt nya, naturliga frågor, så att barnet kunde få behålla sin medfödda helhets-, dvs. naturmedvetenhet under omdömesutvecklingens (mental anpassning) naturprocess.
Men istället för det enkla svaret att verkligheten är naturen, har vi antingen fått en axelryckning till svar, eller den gängse paradoxala historien om en avlivad verklighet, om ett föremål, som av en slump råkade explodera, eller av någon annan slump började fungera driven av energi, utan liv, så som våra tekniska apparater.
Enligt den historien uppstår livet lite här och var "på något sätt" av det döda, av föremålet arvsmassa, och upprätthålls av det döda, av näringen. Så anser vi att livet, som en icke levande energi driver både de ointelligenta, vegeterande och instinktiva apparaterna, mikroorganismerna, växter och djur, samt den intelligenta apparaten människan. Därför räknar vi oss inte till naturen, och är övertygade om att vi kan tänka hur som helst, utan att det har konsekvenser, vi förstår inte att vi därmed på ett onaturligt sätt tar avstånd från naturen (intelligent - ointelligent) och att det avstånd som vi därmed upplever och bedömer som perspektiv är till fördärv, ett tillstånd av förvillelse, mental ohälsa, ett sjukdomsalstrande spänningsförhållande, en självmant inskränkning av helhetsmedvetenheten, som ökar ensamheten, isoleringen och ackumulerar rädslan och aggressiviteten.
Det är inte själva historien som det är fel på. Det paradoxala i historien är att vi tolkar den som förklaringen av verkligheten, medan den endast tar hänsyn till den synliga verkligheten. Feltolkningen gör att verkligheten i vår syn blir ett föremål utan liv, således utan natur (teknisk), utan mening att ta hänsyn till. Fördelen med historien är att den åtminstone är förankrad i den synliga verkligheten, den fördelen blir dock en nackdel genom att feltolkningen blir mer trovärdig, med påföljd att barnen i samma mått som de blir övertygade om historiens giltighet, blir övertygade om naturens ogiltighet. Bedömd som energi, blir naturen i vårt dagliga liv mer indifferent än t.ex. bensinen i biltanken, eftersom vi inte behöver skaffa fram liv, medan vi har en hel del bekymmer med energitillgångar. Att vi forskar efter livet som en energiform, är en följd av felbedömningen av verkligheten, en vansinnig hypotes som förefaller oss logisk utifrån vårt, i sin naturrelation, vanställda sinne.
Ett annat alternativ är att barnen får höra sagor där människor helt känner sig befriade från att behöva ta hänsyn till verkligheten, och hänger sig åt den bedrägliga glädjen att knäppa på fantasin, och njuta av möjligheten att kunna hitta på vad som helst, i tron att det inte har någon betydelse, med andra ord att det inte har några konsekvenser. Vi har nämligen lärt oss att det är vår skaparförmåga, intelligens, baserad på den allmänt vedertagna bedömningen av mänskligt tänkande, som gör att hälsans dvs. logikens aspekt omöjligen kan föras in i bilden av denna tankefrihet förrän tänkandets livsfunktion (omdömet) har fått sådana men, att den måste behandlas med bedövande gifter, elchock m.m. för att få den att överhuvudtaget fungera.
Ytterligare ett alternativ är att vi berättar religiösa eller ockulta historier som förklaringar av "verkligheten", utan medvetenhet om språkets natur och tekniska roll, dvs. på vad sätt bokstavstolkningar har förvanskat, förvrängt den ursprungliga meningen. Vi tar härvidlag de i skriftens skelett bevarade resterna av de under historiens lopp gång efter annan ånyo i samtal framförda anvisningarna för naturenligt tänkande som utgångsläge utan att förstå att skriften aldrig kan återge verkligheten.
Vi får härvidlag komma ihåg att mänskligheten
sedan urminnes tider ägde begreppet Gud som det väsentligaste
ordet, vars ursprungliga syfte var att vid uppfostran bevara medvetenhet
om naturens enhet, odelbarhet, såsom en absolut förutsättning
för mental hälsa, och inte för att skapa sig en mental föreställning
om Gud, och ur den föreställningen (beläte) konstruera historier
om den fantasibildens beteende. Gudsbegreppet var tänkt som en ständig
åminnelse om naturens helhet när vi observerar mångfalden,
som en i ord uttryckt "motvikt" att stödja hågkomsten av enheten,
inför det påträngande intrycket av den synliga verklighetens
formella åtskildhet, som så lätt föranleder att människan
glömmer att tänkandet styrs av naturen genom hälsans aspekt,
på samma bestående och bestämda sätt som att varje
annan livsfunktion har sin bestämda aspekt av hälsa. Vi måste
inse att förståelsen inte kan fungera utan en gemensam klar
medvetenhet om mental hälsa.