Att lära känna sig själv och varandra kan omöjligen förverkligas genom studier av olikheterna som skiljer oss.

Studiet måste vara inriktat på den tidlösa människonaturens förhållande till den verklighet vi lever i.

Utställningens målsättning är att verka för en allmän insikt om att ett logiskt - med alla våra erfarenheter överensstämmande - ställningstagande till grundfrågorna är ett absolut villkor för den allmänna mentala hälsan, för trygghet och gemenskap.

Att ta ställning till grundfrågorna är ett steg som alla måste ta med tanke på sitt eget bästa eftersom det är bättre att förstå logiskt, dvs. naturförankrat, än att förstå ytligt, bara språkförankrat i det som andra människor säger. Att detta steg även är till allas bästa beror på att förståelsen av grundfrågor är förutsättningen för dialog, ömsesidig kommunikation.

Vi lever i en gemensam verklighet. Hur ska vi kunna förstå varandra när vi inte ens har ett begrepp för den gemensamma verkligheten, och så länge vi anser att ingen vet något om livet och den verklighet vi alla lever i.

Uppfostran är inte korvstoppning

Barnet är inte en tom behållare för inmatning av information. Varje människa föds med en mänsklig medvetenhet, dvs. en fullständigt ändamålsenlig förmåga att på människovis kunna förstå den verklighet, som hon föddes till. Att vi som barn är helt beroende av de äldres medverkan innebär inte att förmågan är bristfällig.

När vi börjar kunna klara os själva lär vi oss att tolka detta som oberoende och tappar därmed upplevelsen av sammanhanget. Vi blir då alla omedvetna om samhörigheten, att vi alla sitter i samma båt, att den mänskliga medvetenheten är gemensam och att livssituationen är densamma för alla livet ut.

Omedvetenhet om sammanhanget gör att förhållandet mellan barn och vuxna blir kontroversiellt.

Uppfostran och kommunikation är samma sak

Det är vår gemensamma plikt att på ett sakligt sätt ifrågasätta allt som inte alla kan förstå som rätt, utan att prestige ska komma in i bilden. Sanning är en gemensam angelägenhet. Villkoret för mental hälsa och oavbruten gemenskap är att felaktiga slutsatser ska korrigeras så fort de kommer upp, för att de inte för ett enda ögonblick ska fortleva - oberoende av vem som råkar ut för misstag.

Det vi kallar kommunikation är i verkligheten bara fortsatt uppfostran. Vi fortsätter livet ut att delge varandra berättelser om verkligheten precis som vi gör för våra barn, dels att kritisera varandra för att korrigera felaktiga, med de verkliga förhållandena icke överensstämmande berättelser och tankegångar - tyvärr hämmade av en falsk hänsyn, som vi även lär våra barn.

Att vi betraktar uppfostran som en särskild sak beror endast på att barnen inte kan delta förrän de har blivit inlemmade i det kollektiva förehavande som vi kallar kommunikation. Detta börjar med att barnen lär sig språket och fattar innebörden i alla ordsymboler, som är det gemensamma teknologiska verktyget för allas deltagande i kommunikationen.

Är verktyget ofullständigt, ytligt, slarvigt, dvs. är orden godtyckliga, diffusa mångtydiga, vilseledande eller icke överensstämmande med de verkliga förhållandena, så är även den pågående kommunikationen ofullständig, ytlig, slarvig.

Det enda som kan hjälpa oss ur den situationen är en omutlig kärlek till sanningen. Därför måste vi befatta oss med och förstå grundfrågorna istället för att som onödigt, opraktiskt filosoferande utesluta dem ur uppfostran dvs. kommunikationen.

Barn glömmer inte att ställa grundfrågorna

Att kunna ifrågasätta och därigenom leva i ett perspektiv till dynamiken i hela verkligheten och förstå den är människomedvetenhetens naturliga mening. Praktiken börjar därför ofelbart så fort vi har lärt oss innebörden i ordet "VARFÖR" och därmed upptäcker ifrågasättandets förmåga, som är grunden för upplevelsen att vara individ. Frågandet börjar som en glädjefylld lek med ordet "VARFÖR" tills man riktigt har kommit underfund med den förmåga, som ordet har aktiverat.

- Varför har katten en svans?

Det ständigt närvarande problemet är att det inte finns någonting i vår verklighetsbild, som är passivt annat är relativt dvs. i jämförelse med något annat. Det innebär att allting som vi ser kan verka och därmed var orsak till konsekvens, verkan. Det förhållandet gör att man lätt nöjer sig med att anta vad som helst såsom varande orsaken och sedan börjar tro, tycka att man har förstått utan att fråga efter djupare orsaker.

- Varför snubblade jag? - Stenen är orsaken. - Dumma sten!

Vi behöver emellertid aldrig vara ängsliga för att barnens frågor ska stanna på detta ytliga plan. Den påbörjade omdömesutvecklingen är en naturlig biologisk process där alla svar man får enligt en bestämd lagbundenhet blir grunden för nya frågor, där allting rimmas ihop tills man får en fullständig förståelse av det som rör sig i verkligheten.

Detta frågande och samordnande sker i takt med barnets uppväxt, som innebär tillkomsten av nödvändiga erfarenheter, vilka måste komma in i bilden för att processen ska kunna fortgå. Alla frågor kommer. Problemet är de vuxnas beredskap till att kunna svara på frågorna.

Det kollektiva sveket

Så småningom märker de dock att något är på tok när det gäller vissa frågor.

- Mamma, varför lever jag? - Ät upp tårtan!

Till slut kommer den fruktansvärda upptäckt som med ett slag förändrar upplevelsen av deras förhållande till de vuxna. Det inträffar när de slutligen inser att det som de in i det sista vägrat tro på är ett faktum: de vuxna vet ju ingenting om livet!

"Hur ska jag kunna fortsätta på egen hand med det lilla jag hittills fått veta, när det finns så mycket att förstå innan jan kan fatta det hela?"

Kan det vara naturligt, sant att ett litet barn kan ställa frågor - förnuftiga, för omdömet helt avgörande, enkla, självklara frågor - som övergår de vuxnas förstånd?

Då brister förtroendet totalt i en tid där omdömet är så lite utvecklat att något självförtroende ännu inte kan vara möjligt.

Där började för oss alla ensamheten, det irrationella, desorienteringen, förvillelsen, bristen på verklighetsanknytning. Pappa, mamma, hela mänskligheten har svikit! Det sveket är orsaken till utvecklandet av alla olika, oförenliga osammanhängande, motsägelseladdade omdömen, som vi sedan har lärt oss att uppleva som vår individualitet.

I själva verket är det motsatsen till individualitet, en konsekvens av vanmakt i en situation av permanent isolering, som alla från barndomen för med dig som ett men för livet.

Den onda cirkeln

Först kommer tusentals lekar, som vi kan bli bättre och bäst i. När den lek- och tävlingsfilosofin är etablerad dvs. har bundit alla barns eftertankar så byts plötsligt scenen...

Ridån går upp för "praktiken" dvs. arbetet och kärleken i samma filosofis anda, omdöpt till prestation och konkurrens.

Att skuggsidan av den andan - misslyckandet, mindervärdigheten - måste bli dominerande är självklart, eftersom det alltid bara är en som kan bli bäst. Med tanke på detta är de flesta tvungna att hänge sig åt idolkyrkan, nöja sig med återskenet av ljuset, leva i drömmen om lyckan.

Alla vet att något måste vara galet, men ingen kan tänka sig hur alternativet ska kunna fungera i praktiken, så länge omdömesutvecklingen redan vid starten blir låst till den filosofin i och med att vi lär oss språket och därmed det allmänt vedertagna värderingssystem, som de vuxna tillämpar när det tänker.

Barnen vill veta allt om dynamiken i verkligheten och antar det som självklart att livet måste vara lika gott för alla. De vuxna förstår inte barnens krav. De tänker bara på att "mitt barn måste bli bäst", dvs. lyckas enligt den allmänt vedertagna filosofin.

De irriteras av barnens frågor och orkar inte tänka på något alternativ. Konkurrensen kräver helskärpning, en oavbruten vaksamhet för att man inte ska bli akterseglad. Precis som i djungeln...

Ångesten och aggressiviteten

Av naturliga orsaker upplever barnen att det ofrånkomligen är nödvändigt för fortsatt omdömesutveckling att få en fullständig mental klarhet om frågor som t.ex.:
- Varför lever vi? - Hur är allting upplagt av naturen? - Varför är vi och allting skapat som det är? - Vad är meningen med det hela?

Efter många års låsthet till konkurrensandan är det svårt att komma ihåg att vi en gång hade ett oförstört barnasinne. Måste inte också vi då ha ansett, som alla barn gör, att det är fullständigt orimligt att behöva leva utan att veta varför. Hur ska man kunna förstå meningen med någonting om man inte förstår meningen med hela livssituationen?

Därför bör vi riktigt tänka oss in i barnens situation med insikt om att vår allmänna desorientering om grundfrågor innebär ett kollektivt dråpslag mot barnens förtroende för de vuxna och tillit till framtiden.

Barnen kan omöjligen acceptera de vuxnas konstiga beteende inför deras logiska frågor. Inte heller kan de finna någon brist eller skuld hos sig själva. Att de kommer att bete sig likadant när de i sin tur får barn vet de ännu ingenting om.

Därför är det helt logiskt att vända hela ångesten, som det obegripliga sveket framkallat, mot de vuxna i form av en irrationell aggressivitet. Sedan finns det inget utrymme för annat än ett desorienterat sökande efter någon förklaring.

Så utvecklas till ökad förvirring de irrationella rationaliseringarna över det irrationella förhållandet, där alla tror sig veta bäst utan att någon förstår orsaken.

Hävdar man att sanningen är relativ dvs. godtycklig på grund av att man är uppfostrad i den tron, så kommer automatiskt allting att flyta i ens omdöme livet ut. Vi håller oss då kvar i ett ytligt tänkande, som innebär att alla våra slutsatser och värderingar är förankrade i oräkneliga antal orsaker, varav ingen är orsak i ordets egentliga mening.

Vad är den sanna orsaken?

Den logiska konsekvensen av detta är att någon förståelse inte kan komma ifråga, så länge vi inte börjar härleda allting från den verkliga och ständigt verksamma orsaken, eller med andra ord så länge inte alla våra tankegångar utgår från verklighetens existens.

Tron att man förstår genom att härleda orsakssammanhang från något annat dvs. från någon av de otaliga relativa orsakerna är en bedräglig tro, som gör oss blinda för vad verklig förståelse är.

Att vi ständigt upplever förståelsen som ett motsägelseladdat problem beror på att vi inte kan se verkligheten i dess egenskap av helhet, vilket är självklart eftersom vi lever i och inte utanför den.

Därför måste vi besinna oss, fråga oss, tänka efter: på vad sätt kan verkligheten existera? Den praktiska meningen med den frågan är att förstå hur vi kan börja tänka på verkligheten som den sanna, ständigt verksamma orsaken. Ur den grunden kan vi sedan utveckla tankegångar som för oss till en gemensam klar medvetenhet om vår relation till verkligheten, vilket är förståelsens naturliga mening.

Frågan om verklighetens existens är därför den första och absoluta grundfrågan. Ställer vi inte den frågan, så är vi inte intresserade av verkligheten och så länge vi inte är intresserade av verkligheten har vi ingen möjligheten till verklig förståelse. Då har vi valt förvillelsen, som gör oss oförmögna att svara på barnens naturliga frågor.

Möjligheten och förmågan att förstå har vi av naturen, och verkligheten är permanent närvarande. Det enda som vi själva måste åstadkomma är intresset för helheten och viljan att förstå den.

Eftersom vi inte är uppfostrade i medvetenhet om att människolivets naturliga mening är att förstå sig själv i verkligheten, blev intresset och viljan att förstå så fort vi lärde oss språket missriktad, tudelad i två avsikter: dels vill vi förstå oss själva, dels vill vi förstå verkligheten.

Så har var och en blivit van vid att tänka på sig själv som en självständig, oberoende existens och tänka på verkligheten som något som befinner sig utanför. Därför är det första villkoret för verklighetsbaserad förståelse att vi slutar att vilja förstå så som vi har blivit vana och inser det verkliga förhållandet att vi tillhör, är en del av - alltså är ett med verkligheten.

Man måste dö för att kunna födas

Gå in i verkligheten! Försök att hitta dig själv i gemenskap med allting - den stora jagtanken!

I verkligheten är alla lika välkomna.

Så ser vi verkligheten som vi lever i. På natten som djupbild i belysning av alla solar. På dagen som närbild i belysning av vår sol.

Är den inte fullkomlig? Ren - oförstörbar - trygg, så som den är?

Finns det något avstånd, någon åtskildhet?

Är ödmjukhet något som förminskar?

Denna levande medvetenhet är alternativet, slutet på upplevelsen att vara isolerad, låst till den lilla jagtanken, den egna existensens åtskilda upplevelse utan verklighetsanknytning, som skapar oförstånd, en irrationell aggressivitet och ångest inför allt som pågår i verkligheten, samt den pinande medvetenheten om att vara kuvad av egna och andras verklighetsförryckta värderingar ifråga om vem jag är och vad verklighet är.

Varför har ordet liv inte någon mening?

Kan Du tänka dig bilden utan liv?

Har Du någonsin tänkt på att alla barn får lära sig att liv är ett tillfälligt fenomen och att alla därför blivit vana vid att endast uppleva vissa detaljer i bilden som levande och resten som motsatsen. Det medför automatiskt att vår upplevelse av det hela i grunden blir död, icke levande. Kan den uppfostran leda till annat än en permanent närvarande upplevelse av tristess, meningslöshet och en absolut hänsynslöshet mot den "icke levande verkligheten"?

Frigörelsen från den motsägelsen - levande, icke levande - är grunden och starten för verksamheten vidga samtalet.

Verksamheten vidga samtalet

Erfarenheten har visat att varje människa med ledning av det antagandet kan komma fram till en fullständig mental klarhet om förhållandena i verkligheten, vilka oavbrutet framträder för varje förståelseförmåga som den universella naturen, den i verkligheten rådande ordningen.

Därför har verksamheten vidga samtalet varken någon konstruerad, inlärbar ideologi eller någon organisation. Det enda som sammanhåller deltagarna i en gemenskap är det gemensamma antagandet och de därav successivt framväxande konsekvenserna, som medför att ju mer vi tillämpar den grundbedömningen desto mer förstår vi livet, verkligheten och varandra, med andra ord den samhörighet som existerar i verkligheten.

Ingen kan bli medlem, eftersom ingen kan var utesluten ur den gemenskapen. Vem som helst som börjar tillämpa antagandet deltar i denna verksamhet och kan börja åtnjuta konsekvenserna, som hon utlöser med tillämpandet, eftersom konsekvenserna automatiskt följer av tänkandets natur. Av samma orsak kan inte heller någon påstå att hon är med, utan endast visa dvs. uttrycka de naturbestämda konsekvenser som följer av grundsynen. Själva tillämpningen innebär samma aktivitet som alla varje dag från morgon till kväll är sysselsatta med:
att utifrån någon grundsyn försöka göra sig en bild av sin livssituation, för att sedan på bästa sätt kunna förhålla sig i denna dagligen återkommande konfrontation med den föränderliga bilden av verkligheten.

Det största problemet härvidlag är att vi så lätt glömmer att det i själva grundsynen redan i förväg är inbäddat vad våra funderingar kan leda till, vad detta bästa som vi kommer fram till kan bli. Är vi missnöjda med resultatet av vårt tänkande så beror det sällan på att vi har tänkt fel. I så fall hittar vi snart felet. Det bestående missnöjet, den ständigt närvarande beklämmande vanmakten inför många företeelser beror på att vi från barndomen har vant oss vid att endast tillämpa trånga, på olika sätt begränsade och ständigt växlande grundbedömningar.

Den vanmakten upphör så fort vi konsekvent börjar tillämpa det ovan beskrivna antagandet.

Helhetsbegreppet är nyckeln

Helhetsmedvetenhet hör ofrånkomligen till människonaturen. Ingen kan nämligen undgå att uppmärksamma och ständigt bry sig om att det råder ett bestämt förhållande, en allting omfattande ordning i verkligheten. Alla människor drar oavbrutet slutsatser av sin medvetenhet om den ordningen, kommer fram till värderingar och uttrycker, hävdar, diskuterar allting som de på så sätt har kommit fram till. Att någon inte känner till den allomfattande ordningen kan aldrig komma i fråga, och det är för alla lika uppenbart att den ordningen är verkligheten, och att någon annan verklighet inte existerar.

Frågan är hur det kan komma sig att trots denna allmänna medvetenhet alla i praktiken finner att det är omöjligt att tala med någon om den ordningen som helhet, som en enda ordning. Alla talar istället om sin egen verklighet och angriper varandras verkligheter laddat med ömsom ångest ömsom aggressivitet, eller försöker leva tillbakadraget i sin egen verklighet, oberörd av den allmänna kampen om vems verklighet dvs. vems ordning som ska vara rådande.

Förklaringen till detta ligger i den grundsyn på ordningen som alla barn får lära sig vid omdömesutvecklingens början. Det som vi då möter är det bestämda påståendet att den ordningen inte är levande, att den dynamik som verkligheten i sin helhet uttrycker genom oss och genom alla relativa existenser inte är liv - utan energi - alltså att dynamiken inte är uttryck av en existens, att det bara är mångfalden som existerar, och det också bara som stoft, att fenomenet liv, medvetenhet, förståelseförmåga av någon oförklarbar anledning uppstår av den i grunden döda verkligheten och är begränsad till vissa fläckar på jorden som vår naturupplevelse därför blir inskränkt, begränsad till.

Vad kan barnet börja tänka sig för mening med verkligheten, sitt liv och människonaturen, etablerad i ett teknologiskt förhållande till en icke levande verklighet, som av någon oförklarlig anledning, "slump" någon gång i tidernas begynnelse började fungera? Varje barn måste komma fram till någon uppfattning eftersom det är omöjligt att leva utan ett omdöme om livssituationen. Är det underligt att alla kommer fram till olika ställningstaganden, att någon kommunikation, samtal, gemenskap mellan människor inte är möjlig?

Börjar vi istället anta att ordningen i verkligheten är biologisk, ändras både vårt förhållande till verkligheten och till varandra radikalt. Omdömesutvecklingen får ett helt nytt utgångsläge. Vi kan med utgångspunkt från vår egen erfarenhet av existens - liv - på gemensam basis börja dra logiska slutsatser om verkligheten och livssituationen, vilket ovillkorligen är den första förutsättningen för att samtal dvs. dialog och någon överenskommelse i en ömsesidig mental klarhet ska komma till stånd.

Gudsbegreppet

Eftersom helhetsmedvetenhet är människonaturens kännetecken har mänskligheten med utgångspunkt från gudsbegreppet under alla årtusenden diskuterat den levande - således biologiska - helhetens existens som orsaken till allting. Det var genom hela historien det centrala och väsentligaste spörsmålet.

När vi idag tänker på de olika teorier som har uppstått kring detta spörsmål glömmer vi att ta hänsyn till de två grundförhållanden som styr alla diskussioner oberoende av ämnet: det språktekniska och det syntekniska.

Det språktekniska förhållandet är att ord och innebörd inte är samma sak. Orden kommer från människorna, medan innebörden kommer från verkligheten genom vår permanent aktuella medvetenhet om naturen, den allomfattande ordningen. Därför beror det helt på oss själva om människorna kan lura oss eller ej.

Det syntekniska förhållandet är snarlikt det språktekniska. Bilden av verkligheten kommer från allting och består av var för sig avgränsade former på samma sätt som att orden representerar en mångfald avgränsade, var för sig bestående former, utan att någonting, vare sig ord eller bild, i verkligheten kan bestå för sig själv. Formernas innebörd förmedlas av, men kommer inte från formerna, utan från den allomfattande naturen. Både orden och formerna är meningslösa, väsenslösa, intetsägande, intiga, "döda" utan det väsentliga, som är innebörden, det odelbara, obegränsbara.

Eftersom vi måste ha ett ord för allting som vi vill tala om, har mänskligheten under alla årtusenden använt ordet Gud som ordsymbol för den för våra ögon icke framträdande verklighetens existens, som man antog måste vara en levande enhet, på grund av att det är det enda antagandet, som överensstämmer med alla våra erfarenheter, Hur man sedan tolkade ordet Gud i olika tider och på olika platser när man överförde ordet från generation till generation är en helt annan sak.

Grundvillkoret för att vi idag ska kunna återanknyta till det sunda förnuftet vid bruket av vår helhetsmedvetenhet dvs. till ett tänkande som i alla sina stycken är fritt från motsägelser, är att vi återinför ordet Gud och därmed det levande perspektivet för vår medfödda mänskliga helhetsmedvetenhet. Vi måste göra det i en insikt om att det är en språkteknisk förutsättning för samtal, dialog om verkligheten och tänka på ordet i en klar vetenskaplig anda, dvs. med en omutlig kärlek till sanningen, utan att uppleva någon skräck inför eller bundenhet till dessa motsägelsefyllda tolkningar som under historiens lopp har uppstått genom att man gång på gång har stirrat sig blind på ordet istället för att tänka på innebörden.

Kärleken till Guds existens

Relativitet hos vår medvetenhet innebär att det som vi erfar genom att vi lever, varken är vår egen eller andras existens, utan verklighetens existens som mänskligheten sedan urminnes tider har diskuterat som Guds existens.

I praktiken betyder detta att vi har ett perspektivlöst direktförhållande och - på grund av att utbyte av medvetenhet fordrar perspektiv - ett perspektivbaserat indirekt förhållande till verkligheten, dvs. Guds existens. Det omedelbara förhållandet upplever vi som biologiskt, så som vårt beroende av existens, naturen, och det indirekta som teknologiskt, så som vårt beroende av mångfalden.

Vi kan inte göra oss någon mental föreställning om, dvs. veta, hur livet som hör till Guds existens upprätthåller beståndet av vår medvetenhet. Vi kan bara konstatera, finna oss i, att vi finns till som mänsklig medvetenhet och oavbrutet vara berörda av att vi på så sätt kan vara medvetna om verkligheten som vi lever i.

Denna berördhet av existens, berördheten av Guds existens, som vi på intet sätt kan råda över, ingripa i, skapa eller förstöra, ta eller ge, analysera eller göra syntes av, har mänskligheten ursprungligen symboliserat med ordet kärlek. Vår berördhet av existens kan aldrig bli annat än kärlek: att vi älskar allting, älskar livet, existensen, Guds existens, eller upplever bristen, frånvaron av den berördheten, som automatiskt skapar upplevelsen av rädsla, ångest och en därav följande irrationell aggressivitet.

I den andra, mentala relationen, där vi i ett perspektiv alltså teknologiskt är berörda av verklighetens existens, upplever vi inte något annat, något nytt. Vi ser där vår egen omedelbara livssituation liksom i en spegel så som andras, och får därmed perspektiv på den situation som vi upplever perspektivlöst när vi upplever den som vår egen.

Tänker vi oss livssituationen på det sättet så blir det helt uppenbart att en rätt, dvs. med verkligheten överensstämmande bedömning av den situationen är helt avgörande för vår berördhet av det som vi dagligen kan se, uppmärksamma och att vi endast i medvetenhet om det verkliga förhållandet kan bemöta våra barns naturliga frågor om livssituationen så att en generationsklyfta, främlingskap, isolering aldrig behöver uppstå.

Sinnesperspektivet

Perspektiv - även kallat infallsvinkel - är en sambandsform som skapar vår illusion av åtskildhet, det som vi upplever som ett tvåförhållande. Den illusionen är meningsfull, eftersom den är nödvändig för att vi ska kunna urskilja något för sig och på så sätt själva kunna åtnjuta individualitet, en särskild medvetenhet om vår egen och verklighetens existens.

Självfallet är det absolut avgörande att inte glömma, utan ständigt komma ihåg att perspektiv inte innebär pluralism, isolering, dvs. någon verklig åtskildhet. All mänsklig förvillelse utgår från den felbedömningen: att sinnesperspektivet är ett faktiskt två- resp. mångförhållande mellan skilda verkligheter. I den bedömningen sönderfaller vår verklighetsupplevelse, vilket totalt blockerar förståelsens möjlighet - den mentala klarheten om livssituationen.

Kommer vi ihåg att vi lever i verkligheten så blir ett tvåförhållande till verkligheten otänkbart.
 
Verkligheten omger innefattar oss i sin existens på samma sätt som alla kroppar, former som vi kan urskilja, omger, innefattar allting som finns inuti kropparna.

En förståelse av de verkliga förhållandena måste därför börja med insikten att vi aldrig kan få syn på, komma fram till verklighetens bestånd. Allt som vi förnimmer genom sinnesperspektivet är bild, har bildens beskaffenhet, är spegling, projektion och reflexion, en oavbrutet pågående meningsfylld spegling av förhållandena i verkligheten till vår mänskliga medvetenhet.

Detta överensstämmer med alla våra erfarenheter av existens och med alla rön som naturvetenskapen har kommit fram till.

Bild och existens

Det innebär i praktiken att vi lika lite kan få syn på, komma åt vår egen eller någon annans existens - den mänskliga medvetenheten - i den originalbild som vi upplever som vår egen och andras kroppar, som i den bild som en spegel visar av vår kropp. Samma gäller bilden av alla andra relativa existensformer ända ner till atompartiklar.

Existensen - verklighetens bestånd - kan vi aldrig hitta i bilden. Vårt och alltings bestånd kan omöjligen vara identiskt med bilden, som vi kan ändra hur som helst.

Vi kan på ett enkelt sätt fatta och inse detta om vi jämför bilden av en levande växt och dess plastkopia, som i sinnesperspektivet förefaller var identiska.

En levande växt är ett uttryck av verklighetens bestånd. Därför är bilden otänkbar utan bildens samband med hela verkligheten via livet, jorden, vattnet, luften, ljuset. Rycker vi bilden ur det sambandet, så kan inte bilden fortsätta att uttrycka det som den har uttryckt.

Det finns absolut ingenting av detta förhanden hos plastkopian, vilket i praktiken innebär att det finns absolut inget verklighetsunderlag för någon jämförelse. Därför blir vi på ett kategoriskt annorlunda sätt emotionellt berörda av plastkopian, om vi vet att den är av plast.

Samma gäller t.ex. förhållandet mellan en hjärna och en datamaskin och överhuvudtaget alla originalbilder och våra artificiella bildkonstruktioner, med andra ord hela vårt språk, all vår konst, och hela vår teknologi, dvs. alla våra möjligheter att handskas med bilden av verkligheten.

Att handskas med bilden av verkligheten är en särskild sak för sig. Vi har ett bestämt livsbaserat behov av att använda oss av den möjligheten, den är nödvändig, ofrånkomlig, meningsfylld, men inte samma sak som att handskas med verkligheten. Insikten om att vi inte kan handskas med verkligheten är därför ett absolut grundvillkor för att vi i en mental klarhet om förhållandena i verkligheten, således med ansvar ska kunna börja handskas med bilden utan att ständigt blanda ihop vad som är bild och vad som är verklighet, och därmed ständigt bedra oss, blanda bort korten för oss själva. Detta ansvar måste börja redan när vi lär barn språket, så att någon förvillelse i den frågan inte blir etablerad i barnens sinnen.

Tänkandets perspektiv

Den mänskliga förståelseförmågans möjlighet och mening är att tänka efter ifråga om orsaken till allting. En insikt om denna yttersta orsak är förutsättningen för utvecklandet av ett enhetligt omdöme. Villkoret för ett enhetligt omdöme är nämligen att med sitt tänkande dvs. slutledningsförmåga ständigt utgå från den yttersta orsaken och, eftersom varje tanke automatiskt skapar en berördhet, ständigt kunna leva i en emotionell berördhet av den orsaken. Alternativet är pluralism - splittrat omdöme - och därmed sammanhängande emotionell splittring och otrygghet. Djuret kan inte, enligt vad vi kan sluta oss till, tänka på den osynliga verklighetens existens. Det kan endast tänka i samband med sinneperspektivet, betingat av sina existentiella behov.

Vid användandet av denna den mänskliga eftertankens förmåga kommer den mångomdebatterade fria viljans och oberoendets problematik in i bilden. Eftersom vi varken har något sinnesintryck av verklighetens existens - orsaken - eller ett existentiellt tvingande behov av att vara intresserade av den, finns det inte någonting som tvingar oss att utgå från den orsaken. Samtidigt finns det inte heller någonting som hindrar oss från att när som helst börja begagna oss av den möjligheten.

Detta att varken vara tvingad eller hindrad att räkna med hela verkligheten som orsak är den fria viljans och oberoendets innebörd, men samtidigt - och det bör vi inte glömma - är vårt ställningstagande i den frågan ett avgörande val mellan mental och emotionell hälsa respektive ohälsa. Mental och emotionell hälsa som följer av bejakandet av den levande verklighetens existens innebär mental klarhet om förhållandena i verkligheten - sanningen - och en därav följande emotionell trygghet, kärlek till allting, kärlek till livet, existensen, Guds existens.

Mental och emotionell ohälsa som följer av förnekandet av den levande verklighetens existens innebär mental oklarhet om förhållandena, naturen, sanningen och en därav följande emotionell berördhet av vanmakt, rädsla, ångest inför allt som ska kunna inträffa. Vidare uppstår som en följd av omedvetenhet om orsaken en irrationell och nervös låsthet till ett desorienterat sökande efter orsaken, med motsvarande förklaringar utifrån oändliga antal orsaker. Förklaringar som alla blir lika otillfredsställande och förvillade eftersom alla vet att ingen av dem är orsak i ordets verkliga mening.

Tanken på oss själva

I den objektiva relationen är vi bundna till att uttrycka vår identitet genom kroppen (fig.), antingen statiskt genom kroppens blotta uppsyn eller dynamiskt: i form av rörelse genom att framföra kroppen i dess helhet eller genom att uttrycka någon av de livsfunktioner s.k. förmågor som kroppen i verkligheten består av i dess egenskap av biologiskt konstruerat levande verktyg för vår mänskliga medvetenhet.

Det mänskliga livsproblemet är att kunna tänka sig och förstå hela livssituationen så som den i verkligheten är. Där kommer tänkandet, eftertankens förmåga in i bilden som en biologisk funktion för sig. För att tänkandet dvs. utvecklandet av tankegångar ska kunna börja, måste vi först uppmärksamma, välja något - konkret eller abstrakt, dvs. synligt eller endast tänkbart - som tänkandet kan börja befatta sig med, om vi vill förstå dynamiken i det som vi har valt att uppmärksamma. På så sätt börjar tänkandets livsfunktion i praktiken med utgångspunkt från det naturliga behovet att förstå, som vi kan inrikta på något som vi vill förstå. Sedan följer tänkandets naturliga process som består av utvecklandet av tankegångar som leder till utbytet av hela livsfunktionen på gott eller ont genom att vi kan lyckas att förstå eller misslyckas.

Att tankegångar praktiskt taget inte ens kan komma igång när vi tänker på livet, livets mening, människonaturen och verkligheten beror på att vi i barndomen har lärt oss att tänka på oss själva utifrån det intetsägande ordet "jag", istället för att tänka på vår verkliga identitet. Sedan har vi vant oss vid att vilja förstå vår livssituation med utgångspunkt från det rent teoretiska jagbegreppet som är intetsägande, naturlöst, väsenslöst och därför inte kan bli föremål, ämne för utvecklandet av naturliga dvs. naturförankrade tankegångar.

Därför grubblar vi förgäves över den "identiteten" och på så sätt uppstår frågan "vem är jag?" och "vad är verkligheten?" - inte vem är verkligheten - med utgångspunkt från tanken på biologiska kroppsformer - vem - och teknologiska kroppsformer - vad. Den viljan att förstå låser vårt tänkande, dvs. vår förståelseförmåga, till den synliga bildens existens och dess teknologiska uppbyggnad - speglingsfenomenet - och till den från jagtanken utgående, antingen inåtvända eller utåtvända forskningen efter orsaken.

Vi bokstavligen lär våra barn att tudela upplevelsen av sig själva, vilket skapar ett men för livet i alla deras försök att förstå livssituationen. Det är självklart att vi sedan i den teoretiskt feltänkta , naturlösa, isolerade, av allting oberoende identiteten inte kan uppleva annat än en permanent brist på verkighetsanknytning och brist på gemenskap, samhörighet, kärlek, förutom att livet och allt biologiskt arrangemang förblir för oss obegripligt, mystiskt.

Sammanfattning

Människan äger av naturen helhetsmedvetenhet och förmågan att tänka abstrakt, med den biologiska meningen att kunna förstå sambandet mellan det som i sinnesperspektivet förefaller vara uppdelat i oändliga antal existenser, så som en enda existens, en biologisk - levande - samhörighet och icke en motorisk samfunktion.

I den meningen är det mänskliga behovet att förstå ett särskilt biologiskt behov bredvid de s.k. existentiella behoven. Dess ändamålsenliga tillfredsställelse är en fullständig mental och en motsvarande emotionell förening med den allomfattande existensens biologiska mening.

Kort sagt, en permanent mental klarhet om och en därav följande obetingad kärlek till förhållandena i Guds existens. Finner vi ordet Gud anstötligt på grund av de otaliga vanföreställningarna kan vi byta ut ordet, men vi kan inte förvanska meningen utan menliga konsekvenser.

Detta mänskliga behov är betingat av det särskilt för människor rådande förhållandet att vi till skillnad från andra arter kan fatta vår osynliga, opåtagliga medvetenhet som en existens för sig - individualitetens innebörd - och därför kan vi med utgångspunkt från tanken på denna vår "abstrakta" existens, tänka obetingat av de existentiella behoven.

Det innebär inte att denna vår existens på något sätt är oberoende. I vår egenskap av mänsklig medvetenhet är vi lika absolut beroende av förståelsens och kärlekens utbyte, som vår kropp av de existentiella behovens utbyte.

Den avgörande skillnaden, när det gäller tänkandets roll som sammanhänger med tillfredsställelsens praktik, är att vi inte själva behöver sörja för att komma ihåg kroppens existentiella behov. De tränger sig periodiskt på oss och tvingar oss att tänka på och programmera oss för motsvarande verklighetsanknytning.

Utvecklandet av det tänkande och den programmering som motsvarar den mänskliga helhetsmedvetenhetens biologiska mening - behov och tillfredsställelse - kan däremot inte börja om vi inte först som ett antagande tänker oss verklighetens existens, eftersom den är osynlig och inte kan vara oss påträngd.

Självfallet måste vi då tänka dess existens så att vi inte råkar i nöd när vi sedan börjar utveckla tankegångar ur det antagandet. Den nöd som uppstår av ett felaktigt antagande i den frågan är den för människan specifika mentala och emotionella nöden, som består av oförstånd, vanmakt inför det mänskliga problemet. Sedan förvecklar man sig mer och mer i olösbara motsägelser och därav följande irrationella slutsatser, värderingar.

Mental och emotionell hälsa kräver att vi tänker oss verklighetens totala existens på samma sätt som vi erfar vår egen existens, alltså som levande, med andra ord i en biologisk mening. Annars kan vi aldrig förstå oss själva, vår existens i samband med verklighetens existens i den permanent aktuella levande samhörigheten som råder som den allomfattande ordningen bakom sinnesperspektivet.

Ordet biologisk betyder livsbaserad, dvs. naturbaserad, logik och då bör vi komma ihåg att det finns bara en natur i verkligheten och den kan omöjligen vara både levande och icke-levande.

Biologiskt tänkande är förbehållet människan, eftersom de andra arterna inte kan ifrågasätta sin livssituation, och därmed få ett perspektiv till den genom att tänka sig livets, naturens begrepp som orsaken till sin egen och alltings existens. Även djur kan tänka men endast teknologiskt, vilket innebär att med sitt tänkande motoriskt följ upp de existentiella behovens mening som en tvångsmekanism.

För att begreppet liv, natur, ska kunna tjäna som grund för utvecklandet av meningsfulla tankegångar - alternativet till godtyckligt tänkande - måste vi ofrånkomligen tänka oss naturen som hörande till en levande existens, alltså som den biologiska ordningen som råder i den existensen. Då först kan vi börja tänka oss vår och alltings existens och livssituationen så som vi i verkligheten erfar den, som en enda samhörighet som uttrycker en enda allomfattande mening.

Endast om vi inför tanken på den existensen som den yttersta biologiska referensramen, kan vi "se", ta ställning till livssituationen i dess helhet, vilket är förutsättningen för att kunna börja dra logiska slutsatser för att förstå den dynamik som oavbrutet uttrycker sig genom den situationen. Se planschen på omslaget.

Erfarenheten har visat att om vi börjar utveckla biologiska tankegångar med utgångspunkt från den bilden över vår gemensamma livssituation, kan den för alla tillfredsställande kommunikationen om verkligheten uppstå, som är förutsättningen för att kärleken - tillfredsställelsen av vårt gemensamma mänskliga behov - i en biologiskt växande mening ska kunna komma oss till godo.

Vi kan tala med varandra oändligt mycket om verkligheten, men det absolut första villkoret är att vi verkligen talar om verkligheten. På så sätt är ett rätt utformat, gemensamt helhetsbegrepp nyckeln till uppfostran, kommunikation i mänsklig gemenskap.

En översiktsbild över den helhetssyn som presenteras i utställningen

Framtidsperspektivet

Naturens allestädes hos alla existenser ständigt närvarande allomfattande biologiska styrning blir förr oss synlig, och därmed bedömbar och förståelig, i det samfällda teknologiska förloppet - den funktionella bilden av mångfald - där alla existensformer söker respektive erbjuder tillfredsställelse. Ett visst, biologiskt bestämt förhållande i den totala bilden, upplever vi som naturligt, ostört, varande i ordning, balans. Eftersom det förhållandet hos bilden är beroende av alltings agerande, kan när som helst obalans, s.k. brister, fel störningar osv. uppstå.

Andra arter kan bara uppleva och tolka störningar utifrån sina egna synvinklar - behovsintressen. Endast människan kan, på grund av sin helhetsmedvetenhet, se och tolka det totala förhållandet och störningarna oberoende av sina existentiella behovsintressen. I det ligger människans praktiskt taget oinskränkta möjlighet att vara missnöjd, uppmärksamma fel, brister och den därmed sammanhängande för människan specifika aggressiviteten.

Det är helt uppenbart att denna vår möjlighet att avskaffa fel, vilket sammanhänger med den i alla existensformer närvarande biologiska förmågan att med hjälp av det teoretiska minnesperspektivet konstruera och omkonstruera beteendemönster, är både på gott och ont. På gott, när vi i största möjliga utsträckning använder oss av den förmågan styrd av vår naturliga, biologiska helhetsmedvetenhet. På ont, när vi blir identifierade med den förmågan och låsta till det teoretiska framtidsperspektivet börjar använda den som ett självändamål ur alla tänkbara infallsvinklar i ett permanent missnöje med verkligheten, således i en ständig frånvaro av kärlek till förhållandena i verkligheten.

Detta förklarar varför utställningen inte kommer med något teknologiskt lösningsförslag med utgångspunkt från något av de otaliga missförhållandena i bilden.

Verksamheten vidga samtalet är ett initiativ till att vidga den allmänna medvetenheten till att omfatta hela bilden som bild, för att därmed i vårt samarbete om förhållandena i bilden kunna få det perspektiv som är nödvändigt för bedömning och för därav följande fungerande förståelse av den enhetliga biologiska dynamiken som kommer till uttryck genom bilden.

Vi kan aldrig förverkliga en teknologiskt fungerande demokrati. Demokratins förverkligande kan endast ske på basis av en allmän medvetenhet om den mänskliga förståelseförmågans biologiska behov och tillfredsställelse. Den lösningen står närmast till hands på grund av att förhållandena i verkligheten är lika nära och lika lätt tillgängliga för alla. Sedan behöver vi bara sörja för att människan inte redan i tvåårsåldern blir vilseledd i fråga om grundförhållandet i verkligheten.

Till Appendix: "Barnskyltarna"
 
Åter till hemsidan: "Texter av Stefan Hlatky"                                                                     Åter till början