Appendix till HELHETSBEGREPPET: "Barnskyltarna"

Följande avsnitt avser en hjälp för återkoppling till barnens situation vid läsning av motsvarande avsnitt i den senare delen av utställningen. Förståelsen av dessa avsnitt i utställningen underlättas om man inte glömmer barnet och omdömesutvecklingens vertikala kontinuitet.

Verksamheten vidga samtalet

Vill vi komma fram till en fungerande kommunikation måste vi inse att det bara kan finnas en form av språkkommunikation. Tron att vi måste prata med barnen på ett särskilt språk eller på ett särskilt sätt, anpassat till deras "egen värld", är ett stort misstag med menliga konsekvenser för hela livet.

Misstaget beror på att vi aldrig tänker oss den mänskliga medvetenheten som en existens för sig och därför inte kan räkna realistiskt med barnets erfarenheter under fostertiden, utan bara är förvånade över att barnet inte är nollställt när det föds. Därav uppstår sedan alla gissningar och mystiska teorier om barnens värld och den från dessa diffusa teorier utgående "hänsynen" till den världen.

Barnet har definitivt lämnat fostertiden, men genom den missriktade hänsynen blir deras verklighetsanknytning kluven bakåt och framåt, tolkat som inåtvänt och utåtvänt, således mellan den lämnade fostertidens verklighet och den verklighet som de föddes till. Det innebär att människan aldrig blir riktigt verklighetsanknuten.

Vi registrerar på ett tidigt stadium att verklighetsförryckta sagor har småbarn mycket lättare att "förstå" än berättelser som är baserade på de verkliga förhållandena. Vi tolkar detta som ett naturligt intresse och kallar det fantasi som måste utvecklas. Utan någon som helst aning om orsaken och konsekvenserna börjar vi proppa dem fulla med berättelser som för bort barnens uppmärksamhet från deras förestående verklighetsanknytning och etablerar de nyvakna medvetandena i den godtyckligt styrda, laglösa dagdrömsverkligheten som uppmuntrar till en ansvarslös lek med tänkandets livsfunktion.

På så sätt skapar vi vanan till motståndslöst och därmed lärdomslöst tänkande, dvs. utvecklandet av slutsatser och värderingar som aldrig kan ge någon feed-back, med andra ord är helt meningslösa, på ett liknande sätt isolerad från omgivningen som fostertidens verklighetsupplevelse, men på ett onaturligt och därför förstörande sätt.

Helhetsbegreppet är nyckeln

Innan språket kommer in i bilden som en styrande faktor är barnens omdöme bara styrt av erfarenheten att leva och viljan att förstå allt som de uppmärksammar. Därför är det självklart för barnen att bedöma och uppleva allting som levande oberoende av om något rör sig eller inte. Så kan vi förstå varför de älskar en utsliten trasdocka utan tanke på att den inte lever. Vi tänker aldrig på att en erfarenhet av, dvs. medvetenhet om, tillståndet icke levande, dött, är en omöjlighet och att vår bedömning och därav följande upplevelse av ett sådant tillstånd är en konsekvens av ett absurt teoretiskt motsatstänkande, en låsthet till en irrationell idé som med tanke på det som vetenskapen har kommit fram till numera även teoretiskt är en tro mot bättre vetande.

Barnens entydiga tro på livet är inte något rart oförstånd, utan ett naturligt behov och ett absolut villkor för att förståelseförmågan ska kunna fungera naturenligt, dvs. logiskt utan att tänkandet blir förvecklat i oförenliga motsägelser. Barnen föds av naturen till att få en levande verklighetsanknytning till den levande verkligheten som de vill förstå och oreserverat älska. Det är livets mening.

Lärdomen att tillståndet av död är alternativet till tillståndet av liv, föreställningen att verkligheten i grunden är ett dött, icke älskvärt föremål, som i bästa fall är intressant eller en rolig leksak, är för omdömesutvecklingen, på grund av lärdomens oförenlighet med barnens ursprungliga naturliga medvetenhet, en fruktansvärd chock. Den chocken kan dövas, men aldrig upphävas av att leka, vilket i praktiken kan vara "jättekul" och inte heller av att det är så rysligt spännande att i alla möjliga tävlingar kunna vara bäst genom att spela ut, slå ut, istället för att älska varandra.

Utan ett begrepp för den levande helheten kan barnen aldrig lära sig att på ett entydigt sätt tänka på verkligheten – sanningen – och de kan då heller aldrig få någon erfarenhet av vad en entydig kärlek till verkligheten – sanningen – är. Den ursprungliga, naturliga viljan att förstå avstannar, förtrycks av det vilseledande språket innan den har kommit igång. Med ett omdöme om förhållandena i verkligheten som blir utvecklat med tanke på alternativet till livet, kan sedan barnen aldrig finna något tillfredsställande svar på livets ursprungliga mening.

Gudsbegreppet

Alla andra arter har någon form av ljudkommunikation, men deras "språk" är begränsat till och styrt av de existentiella behoven. Endast människan kan tänka över och tala om hela verkligheten. Därför har det mänskliga språket en särskild mening, på gott och på ont, vilket i praktiken innebär att språket avgör huruvida människornas verklighetsanknytning blir sund eller på ett oändligt antal olika sätt sjuk.

För att barnens medfödda naturliga vilja att förstå sig själva i en levande relation med den levande verkligheten inte redan i början ska bli desorienterad och sedan dubbelriktad (levande – dött), måste vi på ett så tidigt stadium som möjligt införa det realistiskt tänkta gudsbegreppet i varje barns tänkande. Att begreppet verkligen ska bli och sedan förbli realistiskt kräver att det aldrig blir förknippat med sagor, att vi endast talar om Guds existens med tanke på de för varje barn begripliga två egenskaperna: orsaken och kärleken.

Att tala om Gud som orsaken till allting som existerar när det gäller mental förståelse av vad som sker i verkligheten. Att tala om Guds kärlek när det gäller den emotionella förståelsen av avsikten, meningen med det som sker, med hänvisning till att Gud ovillkorligen måste älska allting som existerar på samma sätt, eftersom allting tillhör Guds existens.

På basis av den upplysningen kan sedan varje barn själv tänka efter och fråga vidare. Vi bör då avvakta frågorna och endast vaka över att ingen tanke på någon särställning ifråga om Guds kärlek ska uppstå i barnens tänkande, eftersom varje sådan tanke endast kan skapa förvillelse utifrån upplevelsen av mindervärdighet respektive överlägsenhet när vi jämför oss med andra.

Vid vilken tidpunkt vi ska införa gudsbegreppet kan aldrig bli något problem eftersom det inte kan ske för tidigt. Ju tidigare barnet kan börja förbinda sina informationer med en klar uppfattning om samhörigheten, orsaken och kärleken desto bättre.

Kärleken till Guds existens

När vi lär barnen språket måste vi – förutom att vi då själva måste vara verklighetsanknutna – ständigt hålla reda på vilka begrepp de har hunnit bilda sig en klar uppfattning om och vilka begrepp som ännu för dem är obefintliga eller oklara. Kommunikationen bryts både när vi underskattar eller överskattar barnens möjlighet att förstå oss.

I den bedömningen bör vi helst inte ha några på förhand uppgjorda scheman, utan vara helt öppna, lyhörda för barnens frågor, med ständig tanke på att de måste förena, sätta varje ny information i ett samband med de tidigare informationerna, och att den processen blir störd både av för mycket och för lite information. I den medvetenheten om barnens omdömesutveckling bör vi sedan alltid ge ett kart svar just på det som barnet vill ha reda på, varken mer eller mindre, i en insikt om att språkkommunikationen och därmed förståelse av varandra - mental klarhet är absolut beroende av att innebörden i alla begrepp är helt klar. Den klarheten representerar språkkommunikationens hälsa, mot att oklara, diffusa meningar är ett kännetecken på en bristfällig sjuk kommunikation. Det väsentligaste om man vill bevara den mentala klarheten, är dock insikten om att lärdom inte är ett självändamål eller en kunskapsmängd, som ska in i barnens huvud. Hjärnan är enligt naturen bara redskapet för hjärtat.

För att vi ska kunna återställa och bevara kontakten med våra barn och varandra fordras att vi inser att tänkandets och förståelsens biologiska dvs. naturliga, ursprungliga mening är den emotionella berördhetens integritet, som är ett uttryck för den mänskliga medvetenhetens hälsa. Tänkandet är bara medlet, dess mening ligger inte innanför dess ram. Målet, värdet med tänkandet är den emotionella hälsan som är beroende av ett permanent utbyte av livets fulla värde i form av ostörd upplevelse av kärlek, kärlek till tillvaron, kärlek till allting.

Varje människoliv är från morgon till kväll ofrånkomligen en oavbruten strävan efter det utbytet, eftersom det är livets mening, men utan medvetenhet om den av naturen bestående, obrytbara biologiska samhörigheten, inom ramen av en enda existens, förblir den strävan omedveten och därför desorienterad, förvillad, dvs. sjukare och sjukare. Det blir så, på grund av att naturen endast på det sättet kan skapa för oss ständigt nytt "material" för feed-backs, påminnelser för att komma till insikt om att det inte kan vara meningen att vi ska leva i omedvetenhet om livets mening.

Sinnesperspektivet

Orsaken till att mänskligheten ständigt förvillade Gudsbegreppet är att man obetänkt, utan att tänka efter, började tolka Guds existens, medvetenhet och aktivitet på basis av människans verklighetsanknytning, med tanke på sinnesperspektivet.

Om barnen inte blir låsta till jag-tanken och till att behöva leva i en främmande verklighet, utan istället får tillfälle till att från omdömesutvecklingens början kunna tänka sig verkligheten som Guds existens, som vi och allting är delaktiga i, med andra ord att vår samlevnad med varandra och allting är en biologisk samhörighet, inom ramen av en enda existens, förändras hela tänkandet radikalt. Det blir för alla självklart att Guds förhållande till sin egen existens, till oss och allting omöjligen kan vara jämförbart med vårt förhållande till andra kroppar, mångfalden.

Därmed upphör automatiskt alla tids- och minnesbundna irrationella frågeställningar om livets mysterium och de därav betingade irrationella teorierna om irrationella lösningar på livsproblemet. Varje människa kommer då spontant att inse att det är ett irrationellt förehavande att eftersträva en teknologisk förståelse av Guds existens – grundförhållandet i verkligheten – dvs. att försöka konstruera en inlärbar teknologisk funktionsbild som ska kunna spegla, återge, förklara livets uppkomst. Likaså kommer alla att inse att den av den allmänt vedertagna uppfostran betingade väntan på den teknologiska lösningen av livsproblemet, som utlöst den moderna icke ställningstagandets "livsfilosofi" är ett mentalt förvirrande och emotionellt fördärvande tidsspill. Den väntan försätter mänskligheten i en kärlekslös grundattityd gentemot förhållandena i verkligheten, vilket är orsaken till ett onödigt psykiskt lidande och till de existenshotande konsekvenserna i miljön.

Så fort vår bundenhet till de oavbrutet verkande irrationella frågeställningarna upphör är vägen fri för språkkommunikationens naturliga tillfriskningsprocess. Den börjar genom att det istället spontant uppstår förnuftiga frågeställningar ur vår ursprungliga naturliga medvetenhet om människans livssituation, och då kan vi vara säkra på att vi successivt hittar alla förnuftiga svar som vi behöver för en gemensam mental klarhet om livssituationen och den därav följande emotionella integriteten som alla efterlängtar. Det gäller bara att börja och finna bekräftelse på det.

Bild och existens

Till en början ställer barnen sina frågor ur det ännu oförstörda rena mänskliga förnuftet med motsvarande rak, kristallklar logik. Vi älskar spontant den grundattityden hos barnen, den fyller oss med värme och känns befriande, skön, älskvärd. Vi kallar den attityden barnens oskuld och avundas dem det okomplicerade tillståndet av enfald, som ur perspektivet av vårt komplicerade, av tusentals motstridiga värderingar sönderbrutna emotionella liv tolkas som okunnighet, brist på erfarenhet.

I själva verket har denna enfald inte någonting med brist att göra, utan är ett uttryck av den naturliga enhetliga viljan att i en odelad kärlek till verkligheten vilja förstå allting så som det i verkligheten är. Denna ursprungliga, på den mänskliga helhetsmedvetenheten baserade monistiska, odelade viljan att förstå verkligheten är på flera sätt omnämnd i den kristna livsfilosofin:

Det är lätt att förklara för barn att verkligheten är en enhet eftersom alla våra erfarenheter entydigt hänvisar oss till det antagandet. Sedan kan varje barn utan vidare förstå att verkligheten – om den existerar som en enda sammanhängande enhet – måste både som helhet och i sina delar vara osynlig för oss. Vi kan som exempel påminna dem om att vi aldrig kan få syn på eller få tag på varandras medvetenhet, att det enda sättet att komma beröring med varandra är via kropparnas uttryck och då framför allt via talförmågan genom att tala till och förstå varandra. Får barnen den påminnelsen blir de automatiskt etablerade i upplevelsen av sin medvetenhet som sin abstrakta existens, som sin verkliga identitet.

Tänkandets perspektiv

För varje barn är det i början självklart att man av naturen är verklighetsanknuten, att det är naturen som på ett meningsfullt sätt sörjer för att man sitter på jorden, är omgiven av människor, djur, växter och stjärnor, att man har öron att höra med, ögon att se med osv., med andra ord att av naturen, livet, är allting så som det är. Att pappa och mamma har en roll i samband med den situation som de befinner sig i, är för dem lika självklart som alla andra roller, utan att frågan kan uppstå vad det är som spelar större eller mindre roll, eller vad det är som inte spelar någon roll.

Denna icke jämförande situationsupplevelse är kännetecknet för den mänskliga helhetsmedvetenhetens naturliga tillstånd och grunden för barnens entydighet, för deras oförvillade vilja att med ett odelat intresse för allting förstå hela verkligheten så som den av naturen är. Först när barnen lär sig språket och börjar ta del av människornas verklighetsförklaringar, tolkningar, blir denna ursprungliga, självklara grundinsikt förryckt av att de inte möter annat än det för barn helt obegripliga och chockerande förfarandet att ständigt värdera, värdesätta de olika rollerna genom att inbördes jämföra dem med varandra.

De märker att ingen vill ställa upp för ett meningsutbyte i medvetenhet om hela livssituationen och om naturens roll bakom dessa relativa roller, men de kan ännu inte förstå att den på rollernas jämförelse baserade viljan att förstå automatiskt utesluter helhetsmedvetenheten och viljan att tänka på och förstå naturens roll. Därför kan de bara emotionellt opponera sig mot det allmänt vedertagna tänkesättet. Mentalt är de värnlösa, inte tillräckligt rustade för att kunna stå emot språkkommunikationens oavbrutna inverkan och blir utan att märka det mer och mer indragna och till slut helt inlemmade i det allmänt vedertagna tänkesättet. Under tiden blir de även helt identifierade med den allmänna viljan att förstå genom att på olika sätt jämföra och värdera allting.

Tanken på oss själva

Meningen är att vi ska leva i en permanent mental klarhet om förhållandena i verkligheten. När brist på mental klarhet föreligger uppstår därför den för människan typiska skuldmedvetenheten, otillfredsställdheten, som är en meningsfull naturlig upplevelse på samma sätt som alla andra former av brist och sjukdomsmedvetenhet.

Den otillfredsställdheten blir irrationell och permanent först när den blir feltolkad och börjar ingå i uppfostran som ett friskhetstecken, tolkat som modern till mänsklig utveckling. Följden blir då att alla koncentrerar sina resurser på att få utlopp s.k. förverkligande av den medvetenheten som är en sjukdomsmedvetenhet. Förståelseförmågans biologiska tillstånd drabbas därmed av en accelererande försämring.

Vi upplever försämringen som en växande ideologisk förvirring, eftersom förståelseförmågans verklighetsupplevelse framstår som idévärld: antingen som idéernas ordning, kommunikation eller som idéernas oordning, brist på kommunikation. På grund av att det inte finns någon påtaglig orsak till idéernas oordning, blir vi lätt desorienterade om orsaken och lösningen och fastnar då i oändliga antal vilseledande tolkningar och motsvarande desorienterade experimenteranden.

Den naturliga lösningen är en allmän medvetenhet om förståelseförmågans biologi, genom en insikt om att mänskligt tänkande inrymmer två helt skilda funktionsenheter, som varje barn redan från omdömesutvecklingens början måste lära sig att klart kunna urskilja, hålla isär och utveckla var för sig. Mental oklarhet, idéförvirring, uppstår av att de två tänkesätten blir sammanblandade.

Tänkandets ena funktionella enhet inrymmer för oss möjligheten att förstå hela verklighetens existens. Den är därför oberoende av våra existentiella behov. Utvecklandet av den förståelsen måste vara inriktad på tolkningen av den totala bilden av mångfald – bilden av relativ existens – med ledning av hypotesen om Guds existens – allomfattande, absolut existens – i en insikt om att existensen både som helhet – absolut – och i sina delar – relativ – är osynlig, opåtaglig och felfri.

Tänkandets andra funktionella enhet inrymmer samma möjlighet som tänkandet inrymmer för däggdjur, att rätt kunna förhålla oss till omgivningen i medvetenhet om våra existentiella behov. Endast i den funktionella enheten är felsökande och avhjälpande av fel meningsfullt och kan bli aktuellt i vilket ögonblick som helst.

Till "HELHETSBEGREPPET"                                Till början                        Till "Texter av Stefan Hlatky"