Filippas funderingar Tid och otid några texter om lite av varje © Filippa    Surftid Vad är tid egentligen? Det som klockan och almanackan mäter ut åt oss. Men det finns olika sorters tid: den som har suttit med tandläkarfingrar, tamponger och en vidrig borr i munnen och stirrat upp i taket, vet att det finns tandläkartid. Den är längre än all annan tid. Julaftons förmiddag är en lång tid. Väntrumstid. Busshållplatstid. Kötid. Vänta-på-telefon-tid. Sitta-på-flygplatsen-och-ha-ett-försenat-flyg-tid. Lyssna-på-tråkigt-föredrag-tid. Sitta-vid-datorn-och-vänta-på-att-154-gifbilder-ska rulla fram-tid. Men den korta tiden det är när barna är små, när solen skiner, när charterresan pågår, när man ska fånga ögonblicket, när vännerna träffas på fest, när man vill stanna klockan och tiden för ett speciellt ögonblick. Den kortaste tiden numera heter surftid. Man ska "bara in och titta" fem minuter. Sen har det raskt gått en timme eller mer. Det trassliga nätet har fångat en, man är fast, man har hittat en spindel, länkar leder till nya länkar, bokmärke!, tror sig komma tillbaka. Hur ska tiden räcka till i nätet? Finns det nån tandläkartid på nätet? Jag bara frågar... © Filippa Vårtecken April, april, jag kan lura dig vart jag vill! Du tror det är vår, men människan spår och vädret rår! Det första underbara vårtecknet i Roslagen är när ejdern kommer. Den hade synts ute på Gräsköfjärden några dagar tidigare och den 19 mars kom den in i vår vik. De praktfulla hannarna, gudungarna, och de brunspräckliga honorna, ådorna. Plötsligt var de här och då vet vi att ingenting kan hejda våren. Nu ska de leka och para sig, sen försvinner gudungarna ut till havs, honorna går upp på land och lägger ägg. När dunbollarna lämnat äggen kommer mor och barn tillbaka och gör sina ronder längs viken hela sommaren. Vi tror kanske att det bara är människor som förändrar sitt liv, hittar på nya saker, gör uppfinningar och hittar nya vägar. Men det gör djuren också. Det var otänkbart för ejdern att komma till vår vik under den tiden den jagades på våren. Den låg långt ute till havs och vågade sig aldrig hit. Nu kommer de trygga och praktfulla, simmar runt bryggorna, väjer för färjan, dyker och nafsar i sjöbottnen efter snäckor och "godis". Ejdern har hittat en ny livsmiljö. Och blivit ett vårtecken på köpet. © Filippa Udda eller jämnt? Det är maj. Nu är uppvaktningens tid över i ejdrarnas liv. De eleganta gudingarnas fjäskande för honorna har upphört, de karakteristiska lockropen har tystnat. Ådorna har gått upp på land för att lägga ägg. Hannarna drar till havsbandet för att leva en bekymmerslös tillvaro utan fru och barn. Det där med äggläggning, ruvning och att simma omkring med en flock pipande dunbollar efter sig, det är ådornas ensak. Att försöka hålla ordning på dunbollarna och varna dem, lära dem, få dem att lyda - det är ådornas sak. Att alltid ha en unge som bara vill göra uppror och stanna kvar på egen hand vid något spännande ställe, det är ådornas ensak. Att uppleva hur truten anfaller i attack efter attack och hur en efter en av dunbollarna försvinner, det är ådornas ensak. Gudingarna sitter väl på puben och drar historier eller vad de kan göra. De är i alla fall inte kvar. Å jo, några hannar är kvar. Det blev inte jämna par i år heller. Några gudingar blev utan partner. De simmar lite planlöst hit och dit i viken. Nyss drog en flock av de vackra ejderhannarna vidare. Ut mot havet. Bättre lycka nästa år! © Filippa Tacka vet jag syrener! Den 11 juni slår syrenerna ut hos oss. Inte vet jag om de har klocka eller almanacka, men det stämmer. Då prunkar hela öns buskage i lila och vitt och i någon trädgård finns det också den djupt purpurfärgade syrenen. Blomprakten varar knappt en vecka. Till midsommar är det hela över och syrenerna blir vanliga buskar igen. Som om inte syrenerna dög har vi gjort försök med rhododendron. Ha, denna bortskämda fjäskiga växt som ska ha särskild gödsel, särskild vård, särskild avskildhet, särskild behandling. Här tynar den ganska raskt, rynkar på näsan åt all omsorg och fäller sina blad, torkar sina knoppar och beter sig så avskyvärt högfärdigt åt att det är en skam. Nej, den här jorden och det här läget passar inte madame Rhododendron. Hon ska minsann visa vem det är som bestämmer. Och hon bestämmer raskt att vår trädgård inte är en passande miljö, här ska hon inte växa en centimeter, här ska hon inte sätta knopp, här ska inte blommas alls och framför allt ska här inte överlevas! Madame Rhododendron begår helt enkelt självmord som en annan Butterfly och frid vare med henne. Våra syrener sköter sig själva. De har inga krav alls. De bara växer och sätter knopp och blommar en vecka på försommaren. Sen skyddar de mot insyn och står gröna fram till hösten. En kort stund får vi njuta av deras doft och blomsterfägring. Syrenerna har helt enkelt inte kommit på att de skulle kunna ha divalater och kräva speciell gödsel, särskild vattning och en massa annat fjäsk. De tar emot regnet, solen, vinden. De lever och överlever, de ger inte upp för en pust nordan eller en torr sommar. Å, du underbara mademoiselle Syren! Jag avgudar dig! © Filippa Varmt vatten fördärvar Hur många gånger har jag inte önskat att det vore varmt badvatten utanför bryggan? Så där underbart badbart att man utan tvekan kastar sig på huvudet ner i vattnet. Att kunna simma och plaska i badvänligt vatten, att kunna åka ut på fjärden, stanna båten och så dyka i, simma och frusta och frossa som en Esther Williams i det ljuvliga vattnet. Om vattnet vore varmt här, skulle varje strand vara begärlig precis som i Medelhavet. Varje vik skulle vara ett paradis och ett paradis i en vik betyder hotell, strandcaféer och solstolar att hyra. Hela kusten skulle vara fullsmäckt med hotell och solparasoller, varje liten ö skulle vara ockuperad, varje silhuett mot horisonten skulle bestå av åttavåningshotell. Den minsta lilla ö skulle vara fullbyggd med hotell och vi skulle ha fördrivits från fädernas övärld för länge sedan. Kring Medelhavet är varje vik kantad med hotell, alla stränder fyllda av parasoller och solstolar. Ingen horisont är orörd, överallt ståtar skyskrapor fyllda med hotellgäster. Varje strandpromenad är välbesökt, varje vik har en egen krog, varje kvadratmeter av kustlinje är upptagen. Vattnet är varmt. Vågorna rullar makligt in mot stränderna. När jag mäter vattentemperaturen här och inser att nästan ett isberg kan komma flytande genom sundet, så tänker jag med vemod på Medelhavet. Dess öde är att ha varmt och badvänligt vatten. Här har vi det svalt, en smula ensamt och alldeles fritt från åttavåningshotell, strandpromenader, små krogar i vattenbrynet och solstolar att hyra. Vi har några ejdermammor med ungar som patrullerar längs stranden. De tål kallt vatten... © Filippa Yggdrasil Det är i början av oktober. Lönnen tappar sina blad. Björken börjar gulna. Men tvärt emot alla regler står asken, som vi kallar för Yggdrasil, frodigt grön. Asken kallas Trädens konung. Kommer sist och går först. Det är asken som först ska gulna och fälla sina blad och stå med spretig krona mot himlen. Nej, inte i år. Nu grönskar den som aldrig förr medan björken och lönnen ger upp. Det är så mycket som förändras. Varför skulle inte ett träd kunna bryta sina urgamla vanor? Måste allt vara som förut, susar asken. Jag abdikerar. Jag vill inte vara Trädens konung längre. OK då, Yggdrasil, säger jag. Desto färre löv att räfsa. Men kom inte till mej och säg att du ska behålla löven över vintern. Och hitta inte på att du ska slå ut först av alla nästa år, så vi får skugga på balkongen redan i april! Förresten Yggdrasil, du är väl gammal nog att fatta att man inte ändrar naturens ordning hur som helst! Jag riktigt hör hur Yggdrasil tänker: "Jag har stått här mer än hundra år före dej. Jag kommer att stå här mer än hundra år efter dej också! Du är nämligen bara en människa, du. Jag är ett Träd..." © Filippa November November är en förtalad månad. Om någon ska utmåla något hemskt under året så blir det November. Allt är grått, regnigt, ruskigt, snuvigt, vindpinat och allmänt vidrigt. November bör få upprättelse. Det är inte rättvist att förtala en månad så. Vad är det för fel på november? Om man ger sig tid att titta på vädret upptäcker man att det finns solglimtar i november. Himlen kan bli alldeles grön, ja grön, i solnedgången. Det kan bli en hel soldag med molnfri himmel. Vad är det för fel med att alla löven ligger på marken? Träden är vackra med sina kala grenar. Svarta trädsiluetter är dekorativa. November är den perfekta bjudmånaden. Man kan fira Halloween, Allhelgonahelg, Fars dag och Första Advent i dennna förtalade månad. Man bjuder gäster när skymningen fallit, placerar ut lite smålampor och levande ljus, så ser ingen att fönstren borde putsas och att det ligger lite damm här och där. Sen bjuder man kanske på en rykande het, doftande soppa och färskt bröd, några goda ostar. På Första Advent behövs bara lite varm glögg och pepparkakor. I november kryper man ihop och lyssnar på regnet som smattrar. Läser en bok, tar hand om semesterbilderna, skriver brev, kanske tar en tur till de himmelska höjderna med Sarah Brightman eller Maria Callas. Vad är det för fel på november? Det finns solglimtar i mörkaste november. Ska vi slå vad? © Filippa Den första snön Vi bor i ett nordligt land. Snön täcker Sverige, när det blir vinter. Ändå grips de flesta av stor förvåning när den första snön kommer. Det är som vi inte kommer ihåg hur det var förra vintern. -Det snöar redan, säger vi med stor förvåning över det där vita som kommer ner. Ännu underligare är det med halkan. Den kommer alltid som en stor Överraskning. Ut på morron och skrapa bilrutor. Sen är det halt på vägen. Självklart. Det blir det varje år, säkert som amen i kyrkan. Ändå ligger bilarna i diket och tidningarna skriver: Halkan överraskade bilisterna. Hur kan man bli överraskad av halkan? Vi lever i ett kallt, nordligt land med is, snö, rimfrost, halka och snöglopp, isiga vindar och farliga vintervägar. En morgon i oktober kom den första snön här. Stor förvåning utbröt i huset. In i en djup garderob för att hitta lämpliga skor. Leta skyffel, sopborste, tjockare jacka! Och min känsla var: Överraskning! Nej, se det snöar, det var väl konstigt, hurra! © Filippa Vinterstorm Det blåser 40 sekundmeter vid Grisslehamn säger radion. Har har vi 27 sekundmeter och redan det är skrämmande. Vinden rister i huset, skakar det, försöker som vargen att pusta och pusta för att få oss att stå utan tak över huvudet. Det är horisontell snöyra. Fönstren kletas igen av snö. Vi tar fram fotogenlampor, stearinljus, ficklampor. Jag kokar vatten och fyller en termos. Det kan bli strömavbrott. Kakelugnen är glödhet. Den bör hålla sig varm till långt fram på morgonen. Vårt hus ligger precis i nordostens riktning. Den kastar sig mot väggarna och inomhus skälver en del dörrar; det knakar och knäpper i huset Nere vid bryggan slår vågorna skyhögt och bryggan och kajen kläs in i istappar. Det är -7°. Det är ofattbart att där sitter vi om sommaren och njuter av värme och sol. Där äter vi sillunch på lövad midsommarbrygga och där badar barna och vi måste sätta upp parasoller mot solen. Det känns långt till sommaren när vinterstormen vrålar... © Filippa Amaryllisens uppgift En torr lök står i torr jord. Inte en droppe vatten. I lökens hemlighetsfulla inre finns knoppanlag. Så småningom tittar en liten grön tunga fram ur den torra löken. Då börjar man vattna försiktigt. Stängeln växer sig hög på fönsterbrädet. Den första praktfulla klockan slår ut, en till, en till -- fem, sex klockor prunkar på sin stängel. Det var vad som rymdes i den bruna, torra löken. En amaryllis är glädje i flera veckor. Amaryllisens uppgift är att sprida sin färgglädje och lysa upp i höstmörkret. Amaryllisen kanske inte har någon annan uppgift än att sprida glädje. Jo, för mig en till: att få mig att bäva och tro att det måste finnas en Skapare. Hur kan annars en torr, brun lök explodera i detta storartade underverk som är ett ofattbart mirakel? © Filippa © Barbro Lindell