Filippas funderingar Minnen och känslor några texter om vad som kan röra sig i ett inre © Filippa Mamma... Jag satt och funderade över tekoppen och började längta efter mamma som varit död i 18 år! Satt som en femåring och längtade efter mamma. Sen tänkte jag på varför. Jo, vi kunde prata om så totalt triviala saker som att fuchsian blommade, att hon satt upp nya gardiner, att jag köpt en ny kappa, att hon varit hos tandläkaren, att jag kokat blåbärssylt. Sånt fyllde vi våra samtal med och det kändes vardagligt och tryggt. Det var inga stora hemskheter och händelser eller svåra krångliga resonemang om världsgåtor och inre kriser och intellektuella djupdykningar. Våra samtal handlade om vardagsgrejor: att hon tvättade, att jag lagade mat, att hon gick till fotvården, att jag putsat fönster, att barna mådde bra och att allt var som det skulle. Jag saknar det. Därför längtar jag efter mamma just nu. Vi hade aldrig invecklade samtal om hur man ska göra för att lösa miljöproblemen, förhindra växthuseffekten, laga ozonhålet, lösa krisen i Mellanöstern, rädda jobben, sänka skatterna, få fart på ekonomin, stoppa rasister, motarbeta mobbning, få mer pengar till vården, få ner arbetslösheten, om börsen ska rasa, om världen ska gå under. Vi bara småpratade om att pappa högg ved, att hon hade huvudvärk och jag slagit sönder tekannan, hon hade stekt köttbullar och jag hade haft tvättstugan. Jag saknar det. Därför längtar jag efter mamma... © Filippa Vemod Ibland grips jag av vemod. Den känslan är släkt med sorg, men saknar sorgens häftiga klor och vilda smärta. Vemod känns som en hand som varsamt kramar hjärtat. Jag känner vemod över en försvunnen tid, då allt var så annorlunda. Människor som inte finns längre mer än i mitt minne och händelser långt borta i ett töcken, där barndomen inte kunde registrera mer än detaljer, allt det ger mig vemod. Det kan vara en flyktig tanke, en doft, ett ljud, ett stråk av minnen som väcker mitt vemod. Det är inte obehagligt, inte smärtsamt eller upprivande, men kan ändå få ögonen att tåras när jag försjunker i mig själv. Mest vemodiga är minnen som jag inte delar med någon. De som jag har minnena tillsammans med är sedan länge borta. Minnena går inte att berätta, för hur skulle jag kunna förmedla det för evigt förlorade till någon som inte var där. Allt det ömtåliga jag kan plocka fram ur minnet ibland, ger mig vemod. Minnena är liksom skrivna på skört papper, minsta vindil kan få dem att rivas sönder och försvinna. © Filippa Det eviga livet Du kanske inte tror på det eviga livet. En del tror, andra tror inte. Men det eviga livet kan du se varje dag. Småfåglarna har fått ungar, i babykorgen ligger en ny baby, fröna som du sådde har kommit upp och du kan skörda, lökarna du sätter på hösten kommer upp som påskliljor på våren. En hundvalp leker på gården, en kattunge kravlar, grodynglen simmar. Allt levande har en länk in i framtiden. Alla arter strävar efter överlevnad och fortplantning. Det eviga livet kanske inte finns annat än som avkomma i nästa och nästa och nästa generation. När började dina rötter i den grå urtidens morgon? Är du själv inte en del av det eviga livet? Det kanske får räcka och vi får nöja oss med det. Det är stort nog, tycker jag. © Filippa På Operan Till Kungliga Operan går jag ensam och det passar mej utmärkt. Jag vill inte alls bli störd av pladder i mellanakterna, utan bara glida omkring i guldfoajén med ett glas sekt och njuta av den vackra miljön. Sen smyga in före ringningen och sjunka ner i sammeten och vänta på nästa akt. Jag avnjöt Tosca. Applåderna dånade inför öppen ridå efter solon, publiken var som galen och ropade in artisterna gång på gång! Det var mycket ungdomar där, det gladde mej oerhört för jag har varit rädd att opera skulle tyna bort som ett gammaldags spektakel i en tid då allt ska vara musikal. Men de var som besatta, ropade, applåderade, stampade med fötterna. O, i tredje akten när Tosca inte vet att hennes älskade Mario är död, vi vet men inte hon. Hon varnar honom för att resa sig för tidigt, att låtsas vara död tills faran är över. Vi vet, men inte hon, att arkebuseringsplutonen inte skjutit med lösa skott, som löftet var. Då håller vi i publiken andan, för vi vet vilken smärta som snart ska drabba henne. Mario är död och till sist vet även Tosca det. När allt uppdagas och det inte finns någon utväg för Tosca, springer hon upp på bröstvärnet och kastar sig över muren. Det var underbart att få tillhöra en sådan entusiastisk publik som kan visa känslor så spontant. Jag menar två självmord, ett mord och en arkebusering på två timmar och tjugofem minuter och däremellan underbar skönsång, kärlek, passion, svartsjuka, hämndgirighet, intriger, svek, vem kan begära mer! Gå på Operan! © Filippa Minns du Venedig? Minns du när vi var i Venedig, min älskade? Vi bodde i ett hotell som varit palats. Det var högt i tak och när vi låg i sängarna såg vi upp i en underbar venetiansk glaskrona där färgerna gnistrade. Utanför låg kanalen, där flöt plastflaskor, skräp och en gammal sko. Första dagen i Venedig gick vi inte ens ut. Vi åt kex och drack taxfree och åt upp varje smula från frukostbrickan. Vi promenerade till Rialtobron och köpte glaskarameller, massor, massor och när vi kom hem satt vi på sängkanten och sorterade dem efter färg. Minns du? En dag snöade det i Venedig. Det hade inte hänt på 40 år och det stod om det i alla italienska tidningar, det blev en nyhet i TV. Vi gick över broarna och flingorna föll som fuktigt crépepapper ner i de svarta kanalerna. Jag hade snöflingor i håret och på kappan, luften var full av flingor som genast smälte när de landade på gatstenarna. Marcusplatsens snö smälte till speglar som reflekterade Dogepalatset och Basilica di San Marco. Vi skrämde upp alla regnvåta duvor och vi letade efter Hemingways Harry´s Bar som inte längre fanns eller inte hade öppet. På natten hade vi fönstren öppna och plötsligt utbröt ett fruktansvärt gräl nedanför på gatan. Vi trodde vi var mitt i en teaterföreställning. Du böjde dig ut genom fönstret, applåderade och ropade "Daccapo!" och rösterna tystnade generat. Minns du, att vi varje morgon vaknade av alla fötter som traskade och alla skor som smällde mot gatstenarna. Minns du Venedig, min älskade? © Filippa Kalla handen Att ge eller få "kalla handen" betyder att kallsinnigt avvisas. Man får helt enkelt ett nej. Det är inte lätt vare sig att ge eller få "kalla handen". Men vi har alla upplevt situatuionen. En del starka personer säger helt frankt Nej och så är det ingenting mer med det. De vill helt enkelt inte ställa upp på förslaget, vad det nu kan vara och ger sig inte en sekund att tänka efter. Andra, mindre bestämda stackare, försöker svänga sig. Det finns olika fraser att ta till. - Jag måste tänka på saken. - Jag ska tala med min fru (eller man). - Jag ber att få återkomma. - Jag tror jag är upptagen just då. - Får jag höra av mig senare. - Nja, det vore nog trevligt, men... - Jaaa, det är svårt att bestämma just nu... - Den artonde? Det kanske skulle passa. Variationerna är oändliga. Sen finns det ytterligare en kategori människor som inte alls kan ge kalla handen. De är helt hjälplösa och går med på vad som helst. De har helt enkelt inte lärt sig att säga Nej, det vill jag inte! De säger Ja, Jovisst, Självklart, Det går bra, Det gör jag gärna, OK. Sen ångrar de sig bittert och går och fördystrar tillvaron för sig själva och alla andra tills eländet är över. Det finns människor som har dragit på sig åratals ångest och elände för att de inte kunnat ge kalla handen. Att ge kalla handen är en rättighet, en självklarhet, en plikt! Ju äldre man blir desto mer kalla händer delar man ut. Bara när man är riktigt ung går man på en massa som man inte vill, inte får, inte ska, inte bör, inte behöver! Att lära sig att ge kalla handen borde finnas med på skolschemat! Då skulle vi slippa en massa elände. © Filippa Mitt i Jag har sett en flicka växa upp i ett sommarhus. På vintern står huset tyst med svarta fönsterrutor, övergivet, dystert men på våren och sommaren lever det upp. Först var det sommarlov med hoppa rep, gunga gungan, sova i tält på gårdsplanen. Det var plocka blommor, binda kransar och det var fniss med kompisar. Sen blev det massor av glam och skoj och snabba båtar, åka vattenskidor och det var kavaljerer och ölfester, grillpartyn och glittrande skratt. Det blev pojkvän och hundar och segelbåtar och fester och långklänning och en liten bil. Så blev det tyst ett par somrar. Det var pluggande och allvar och det pågick inga fester alls. Sen kom det en man, det var hand i hand och måla staket och klippa gräsmatten och sitta på bryggan och kyssas. En vår hade det blivit en baby som hade sjömanskostym och låg och gnydde i barnvagnen utanför huset. Föräldrarna snickrade, målade, sjösatte båten, grävde i rabatterna och hade små grillfester på tumanhand. Det blev bröllop och vi uppvaktade med något nyttigt. Det var jobb, vakta barn, laga mat, trösta barn, inte åka ut med båten så ofta, det var hängmatta där ingen hade tid att ligga och det var se till att ingenting farligt kunde hända! Nästa sommar gnydde det igen i barnvagn. Nu var det två småttingar. Det var leka, springa, ramla, gråta, få plåster, somna. Det var fester på altanen efter att barnen somnat. Upp i ottan för att bada, sola, mata, laga mat, bära barn, gå till badviken, köpa glass, trösta skrubbsår, skörda sallad, titta på fina teckningen, kasta boll, läsa saga, måla räcket, skörda tomater, dricka saft. När flickan som nu är mamma till två barn springer i backen ner till sjön, (hon springer alltid) tänker jag ibland: Hon är mitt i! Mitt i sitt kvinnoliv! Och medan jag lutar mig tillbaka i vilstolen känner mitt hjärta en underlig ilning av vemod blandad med avund... © Filippa Vänskapen Vänskap är som kärlek, fast inte så ömtålig, inte så ödesdiger och inte så krävande. Vänskap är som ett slags bättre kärlek, den som aldrig rostar. Vänskapen finns där i alla tider, den kan ta paus och inte göra sig påmind på åratal. Men så träffas ni och vänskapen blommar som aldrig förr. Vänskapen förebrår inte, den blir inte svartsjuk och den "gör inte slut". Den kan nästan aldrig upphöra. Han låter trött när jag ringer. Vi har känt varandra så länge att jag kan tyda varje skiftning i hans röst. Ekot av hans röst från längesen finns kvar i mina trumhinnor. Ett halvår har han legat där nu. Jag kan föreställa mig enformigheten, det monotona sjukhuslivet, blommorna, besöken, sjukgymnasten med sin hurtiga röst, morgonrutinerna, hur solen nu når ända fram till tavlan på väggen, tavlan som han betraktat varje dag i ett halvårs tid. Jag har förberett mig inför samtalet. All hurtighet är bannlyst liksom alla dessa banaliteter som de friska känner sig tvingade att säga till de sjuka. Han vet vad det handlar om. Jag vet vad det handlar om. Egentligen ville jag säga: Du är en av de människor som betytt oerhört mycket i mitt liv. Du har stått på min sida, du hjälpte mig när jag hade det svårt. Men det säger jag inte. Jag blir rädd att han ska tycka det vara alltför känslosamt och att jag gör ett slags avsked. Varför sa jag inte det när han var frisk och vi satt på bryggan vid lunchbordet och åt sill och tog en nubbe? Varför sa jag det inte när han var frisk? Han är så trött. Rösten bär nästan inte. Det blir några meningslösa fraser om vykortet jag skickade från resan, om sommaren den sköna och om syrenerna som står i blom. Jag vet hur han lider av att inte kunna påta i trädgården, inte kunna mecka med sin gamla veteranbil, inte kunna vara med på festen. Vi vet båda två. Vänskap är som kärlek men har ett djup som kanske kärlek saknar. Vänskapen har aldrig dragits inför altaret och gett löften. Den är spontan och frivillig, den går inte att inringa eller lösa upp hos advokaten. Vänskap är så mycket ömhet. När jag lägger på luren känner jag att det vi inte sade till varandra finns kvar i den tystnad som uppstår efter ett samtal... © Filippa En mogen man Han har en djup, varm röst och att ligga med örat mot hans bröst, när han berättar en historia för hundraartonde gången, gör dig lycklig. Det mullrar därinne och det känns tryggt och bra. Blir du nervös eftersom det ska komma åtta gäster om en kvart och du fortfarande står och fönar håret, säger han: Ta det lugnt, älskling! Vi klarar det här! Han tycker om kvinnor i "rätt" ålder. Han tycker inte alls att artonåringar är världens högsta vinst. Han säger: Skönt att vi är jämnåriga. Vi har samma referensramar. Det där med slät hy och ung kropp tröttar ut mej. Jag föredrar mogna kvinnor! Han går ut i becksvarta mörkret för att hämta ved eller för att köpa Expressen. Vid matbordet säger han: Det här var underbart gott! Du är verkligen duktig på såser! Han tycker verkligen att du ska gå ut med väninnorna, för då tänker han ta en öl med några kompisar. När du frågar om du verkligen ska köpa den där svindyra kappan, säger han: Självklart! Du lever nu! Är du ledsen, gråter och bara vill dö, tar han dig i sin famn och tröstar, kallar dej för lilla gumman och du blir inte ett dugg förnärmad. Om du känner dig usel och inte har tvättat håret eller lagt på nytt nagellack säger han: Vet du, jag tycker vi har det så skönt! Efter festen när ni kommit hem i taxi vill han gärna att ni ska ta ett bad tillsammans. Han har en flaska bubbel på lut. Han blir otroligt lycklig för att du fått ett stipendium! Debatterar ni jämlikhet, ser han bekymrad ut och påpekar att han i alla fall bäddar och hämtar posten! Självklart ska det vara jämlikhet mellan män och kvinnor, hävdar han. Du deklarerar och jag bär ut soppåsarna! Han sitter och fyller i mystiska tipskuponger och säger att när han vinner ska ni resa till Bermudas. När ni går till kyrkogården säger han: Här ska vi också ligga! Vill du inte fira dina födelsedagar längre, ser han oförstående ut och säger: Jag tycker inte du är en dag äldre än när jag träffade dej! Påminner du honom om att ni träffades 1978 säger han: Så fort åren har gått! Men lyckliga år går nog fortare! När du blir hysterisk för att allt är i en enda röra och du får städmani, säger han: Det där gör vi i morgon! Kom nu, det är en bra film på TV. Sitter du uppe för länge och surfar, säger han: Jag förstår att du har roligt på nätet! Det verkar pigga upp dig! Att du har ångest för framtiden, tar han med knusende ro. Säger: Det blir nog bra, ska du se! Om ni någon gång grälar, vilket sker sällan med mogna män, drar han sig tillbaka och säger: Kom nu! Livet är för kort för att vi ska hinna med sånt här tjafs! Du HAR rätt! Är du nöjd nu? © Filippa Tangokavaljer Tango är den mest sensuella dans som finns, den är en kultur, den är en livsstil, den är en dansens uttryck av kärlek och åtrå mellan man och kvinna. Tangon, denna musikens gåva till älskande par eller till icke-älskande par som i tangon kan känna, hur det skulle kunna ha varit om det hade blivit. Vad kan ett separat hoppande till discomusik erbjuda mot en hetsande, äkta tango? Ingenting. Jag känner bara en som kan dansa en äkta tango. Han är pensionerad förlagschef och vi träffas numera bara på årsmöten. Och där dansar man definitivt inte tango. Man dricker Ramlösa och bläddrar papper. En tango jag minns. En nattklubbskällare i Spanien. Röda sammetsväggar, blixtrande kupol i taket, parfym, rakvatten rök och svett, spanjorer överallt tittande på svenska flickor, små löjliga paraplydrinkar. Flamencoparet hade paus. Urskickliga dansare. Han fick ögonen på mig och bjöd upp. En oerhörd ära, förstod jag först efteråt. Jag fick dansa tango som jag aldrig gjort förr. Fötterna liksom tog stegen av sig själva. Vi dansade en, vi dansade två - allt var underbart för jag älskar att dansa. Vi dansade tre och jag kände hans rakvattens doft. Sen gjorde jag som man gör i Sverige. Tackade och bröt. Tre danser, punkt, slut. Så gör man icke i Spanien! Han blev sårad, förolämpad, överlämnade mig till min paraplydrink med en hövlig, avmätt bugning. Han bjöd inte upp igen för så gör inte en försmådd tangokavaljer i Spanien. Men jag fick i alla fall dansa en oförglömlig tango! © Filippa Skrivarglädje Att skriva är en lycka. Språket är min trädgård. Jag vårdar språket. Jag njuter av det. Jag brottas med det, jag förgör det och jag besegras av det. Det är inte bara att väga sina ord på guldvåg, det är att styra dem, tygla dem, ge sig på de styvnackade orden och få dem att bli mjuka som sammet, ersätta orden, byta ett ord mot ett annat som en viskning, så att det knappast märks. Det är att fläta ord, virka ord, knyta ord, nästla ord, klibba dem fast vid varandra som om de för evigt vore syskon, låta ord mötas som aldrig mötts förut och med korslagda armar sitta i vrån för att avnjuta effekten. Så var det och så är det. Jag är skral på lyrik. Jag är en "prosaisk" kvinna. Dvs jag dänger prosan i väggen som om den vore pannkakor, uppblötta tidningar eller våtvärmande omslag. Splash! Så sitter en steril kompress av ord - tejpad runtom - fäst som en igel på tapeten. Nej, jag är inte poet. Inte sångmö. Det verkade för andefattigt för mig. Blekt och väldigt anemiskt. Det kunde ge inte upphov till så mycket lusteligt traskande bland orden, tyckte jag. När jag var barn vadade jag i högar av oupptäckta ord som låg som gulnade lönnlöv och räckte mig upp till knäna. Att hitta ett nytt ord och lära sig att använda det var en njutning. Fortfarande kan jag känna samma barnsliga lycka när jag hittar en kombination av ord som exakt beskriver det jag vill beskriva. Att skriva är en lycka! © Filippa © Barbro Lindell