Filippas funderingar Barn några texter om barn, barns liv och barns tankar © Filippa   Ett mirakel Ett nyfött barn är ett mirakel. Allt är omhöljt av mysterium. Vi kan göra nya människor! Är inte det fantastiskt? Små varelser som har fingrar och tår, ögon, näsa, mun och där alla anlag finns inne i den lilla kroppen. Ett sånt hjälplöst litet pyre! Föl försöker resa sig direkt efter födseln, men människobarnet ligger där hjälplöst och spretar med fingrar och tår och det dröjer länge innan det kan skutta som ett föl ute på blommande ängar! Ett flickebarn föddes på vårdagjämningen den 20 mars 1998. Hon ska leva sitt liv i ett nytt millennium, vid skiftet är hon inte ens två år. Det allra mesta hon ska lära sig, uppleva, ta del av finns på 2000-talet. Med lite tur och goda anlag lever hon till 2082 eller ännu längre. Hon är en länk till framtiden, den framtid som vi inte vet någonting om och som vi inte kommer att uppleva. Hon är en länk i en oändligt lång kedja. Om vi berättar våra förfäders historia för henne, har hon en länk till 1800-talet. Och när hon berättar de historierna vidare kan hennes barn föra dem vidare in i 2100-talet. Ett litet barn är ett mirakel. Så mycket glädje, hopp, lycka, kärlek, omsorg, förväntan! Det ska bli roligt att se henne dansa som en fölunge på blommande ängar! © Filippa Vad ska vi göra? Min lokaltidning berättar att den öppna förskolan på orten ska ha lördagsöppet i fortsättningen. Upprinnelsen till det hela var att en ensamstående pappa, vars barn bor i en annan stad undrade varför han inte hade tillgång till den öppna förskolan, när han hade sitt barn hos sig varannan helg. Vi vänder oss främst till dem som inte har någonting att göra med sina barn på helgerna, säger förskolläraren. Å, du svunna tid, då lördag och söndag betydde att föräldrar hade all tid i världen för sina barn! Då man satt vid köksbordet och småpratade medan tvättmaskinen gick, då man kunde ta en promenad tillsammans, krypa upp i soffan och läsa böcker, spela Fia, leka tillsammans, hälsa på farmor eller bara vila och njuta av att samtidigt vara ledig från jobbet och kunna umgås med barnen! Vad ska vi göra? frågade vi barn när jag var liten. Ta ett par katter och köra, rimmade vi. Och alltid var det någon som kom på något att göra! © Filippa Total trygghet När upplever man den? Finns den någonsin? I mammas mage kanske. Eller i babykorgen. Eller i den dimhöljda tid då ännu inte minnet har börjat registrera. Någon enstaka gång under livet kanske, som den gång då Annika och jag låg på rygg på en berghäll ute på Fredlarna och stirrade upp i den oändliga Vintergatan. Vi var fjorton, femton år och hade livet framför oss. Det var bedrägligt tryggt. Men just då behagligt. Långt in i livets oförutsägbara men omutliga fait accompli insåg jag, att en stund av total trygghet upplevde jag en vinterkväll, när jag var fem år. Det hade varit syföreningsauktion i bönhuset. Det var gnistrande kallt, stjärnhimlen stod som ett uppspänt paraply av vitgnistrande fyrverkeri över oss, snön knarrade under fötterna. Jag gick mellan mamma och pappa och de höll mig i varsin hand. Det var varmt, tryggt och trofast. Jag småsprang mellan dem som en liten valp. Så hissade de upp mej och lät mej få en skjuts rakt upp mot stjärnorna. Det var hisnande. Jag flög som en fågel upp mot vintergatan och alla stjärnor. Om och om igen. När jag dunsade ner knarrade snön under mina pjäxor, andedräkten stod som rök ur våra munnar. Under min pappas sista år tog jag hans händer tvärs över köksbordet, där vi satt så många gånger och pratade. Jag berättade vilket ögonblick det var som jag mindes som den totala tryggheten. Han mindes inte. Han förstod nog inte. Men jag fick det sagt. Hans ögon som förlorat sin färg och glans såg in i mina. Jo, du barn, sa han. Och så kramade han extra hårt mina händer. Barn, det var hans smeknamn på mig. Hur gammal jag än var. © Filippa På 40-talet Pojkar är mycket duktigare än flickor, sa farbror PeGe när vi gick i backen från ångbåtsbryggan. Det vet du väl! Det var 1945 om jag minns rätt. Det visste jag väl. Men jag ville inte veta det. Jag tyckte jag var klipskare än flera av pojkarna. En del kunde inte ens lära sig sjuans tabell och inte psalmverserna heller. Jag kunde allt som rinnande vatten. Säg en enda kvinnlig kompositör, sa dom när vi flickor försökte hävda att vi var lika duktiga. Säg en uppfinnare, en dirigent, en regissör, en stor författare, en världsberömd fysiker. Vi försökte med Selma Lagerlöf, Marie Curie, Jeanne D´Arc. Och några till. Det hjälpte inte. Pojkar var duktigare än flickor. Punkt slut. Vad kunde en flicka bli om hon alls skulle blir något annat än fru och mamma. Sjuksköterska eller lärarinna. Tålde man se blod blev man sjuksköterka, om inte blev man lärarinna. Sen skulle man bli fru och mamma i rätt ordning också, det var självklart. Det fanns inte så mycket för flickorna från 30-talet att välja på. Om man inte gifte sej med en bonde, för då fick man jobb som inte räknades, eller om man gifte sej med en hantverkare eller en affärsföreståndare eller en taxichaufför. När jag så blev lärarinna (för jag tålde inte se blod) mötte jag Tuija, en liten pigg alert skärpt flicka. Det var 70-tal redan. De hade fått en provräkning i klassen. Hon stod förvånad med resultatet i hand och sa upprört: Fröken, jag hade alla rätt och Fredrik hade två fel! Men pojkar är ju duktigare än flickor! Det var 1975 om jag minns rätt... © Filippa Barnen i Birka Barnen bor i de små, låga husen, de springer omkring i de trånga gränderna, hittar än det ena, än det andra att undersöka nere vid hamnen där båtarna från främmande land lägger till. Barnen ser alla de främmande köpmännen komma till staden, de hör olika språk, de är med som små grytor som har öron - och framför allt ögon! Så mycket nytt och spännande att se och uppleva varje dag. Dofter av främmande kryddor, glitter av glas, ljud av mynt som räknas upp i en säljares hand, gnissel av båtar som skaver mot varandra i hamnen, vinden som tjuter genom trånga gränder och virvlar upp sand, damm och löv. Man kan hitta en tappad glasbit nere vid handelsplatsen, man kan få en smakbit av något gott, man kan sticka fram en barnnäve i skydd av de vuxnas köpslående och fingra på ett glänsande mjukt sidentyg från Kina, så mjukt som pälsen på en katt där den slinker in i gränderna på råttjakt. Barnen lever i en farlig värld. Hemma finns all slags ohyra och man är trångbodd under låga tak. Råttorna gnager på avfall utanför porten. När en farsot drabbar Birka är det alltid barnen som drabbas värst. De vuxnas okunnighet om sjukdomar och smittorisker är barnens fördärv. Rinner inte mammans mjölk till, får spädbarnen komjölk som deras magar inte tål. Och vilken barnmage kan klara den eviga saltsillen, det saltade köttet, det härskna fettet och den sura mjölken? Inte många av barnen i Birka når vuxen ålder. De kanske också blev strängt behandlade, fick stryk och bestraffningar, skuffades undan i någon vrå om de inte fick börja med tungt kroppsarbete så fort som möjligt. Barnen i Birka är lika osynliga som barnen i all historia. Men nog fanns det goda stunder. Då mammas famn var mjuk och god, då farmor berättade sagor, då en liten klick honung fick smälta på tungan som tröst för ett skrubbat knä. Då barfotadagarna kom och solen värmde, då nya skepp kom seglande med spännande varor. Dagar då man kunde fiska med spö, bada i en grund vik och dagar då man kunde plocka bär och nötter i skogen bortåt ön... © Filippa Ristat i minnet Det var en gång en liten flicka som hette Barbro. Att detta var mycket längesedan förstår ni nog eftersom inga små flickor heter Barbro längre. Barbros pappa byggde en lekstuga åt henne. Den var gjord av gamla billådor, för på den här tiden kom bilarna från Amerika packade i stora lådor och det virket kunde man sen köpa billigt. Det blev en mycket fin och ganska stor lekstuga och där blev det många kafferep med dockorna. Det var bara små flickor och pojkar som kunde stå raka i lekstugan, vuxna fick kura ihop sig för att komma in genom den grönmålade dörren. Stugan var röd med vita knutar och den hade en liten öppen veranda. Morbror Ruben snickrade ett litet bord, mamma sydde gardiner, pappa satte upp en låda på väggen till skåp, det fanns två små stolar att sitta på och på golvet låg en mattstump som mormor hade vävt. Väggarna i lekstugan var vitmålade men här och där lyste det igenom bokstäver från billådorna. Den lilla flickan som hette Barbro hade knäckt koden med bokstäverna. Hon var väl fem år men kunde inte läsa på riktigt, bara se bokstäver som enstaka krumelurer. Det hon kunde var att skriva sitt namn. Det skrev hon överallt på alla små pappersbitar som dök upp. En dag fick hon en idé. Vem kan veta hur idéer dyker upp i huvudet på små flickor. Hon skulle skriva sitt namn på väggen inne i lekstugan. Inte med trubbig blyertspenna eller anilinpanna, nej, det ingick inte i idén. Hennes namn skulle ristas in i väggen. Hon tog en gammal rostig morakniv som hon hittade i vedboden och här skulle det nu ristas. BARBRO. Så skulle det stå. Att rista bokstäver i trä är svårt, det visste redan de gamla runmästarna. Till slut var det hela klart. Den lilla flickan la ifrån sig morakniven och tog några steg bakåt för att beundra sitt verk. Hon trodde inte sina ögon. Det stod BARO. Hon hade tappat räkningen på bokstäverna. Det gick inte att sudda, det som är ristat i trä är ristat i trä. Det var en allvarlig sak detta. Rista på väggen var en sak, men att det blev fel gjorde inte saken bättre. Det dröjde innan de vuxna upptäckte att det stod BARO på väggen. De kunde ju inte så lätt komma in i lekstugan. Flickan som gjorde detta, glömmer det aldrig. Lekstugan är riven för länge, länge sedan men texten på väggen står skriven i minnet för evigt. BARO. © Filippa Sörgården som revs Har Sörgården någonsin existerat? För många är det bara ett begrepp: något romantiskt, något forntida, något som man egentligen inte vet vad det betyder, men ett uttryck som ändå används titt och tätt. Sörgården var en läsebok som alla barn i Sverige använde på sin tid. Där speglades ett bondesamhälle, där fanns en kärnfamilj, mor och far och farmor och så ett lagom antal barn. Far ror, mor är rar. "Staden" låg en hästskjuts ifrån, fröken Lind hissade flaggan på skolgården och allt var idyll och små verser blandade med prosa. Alla barn i Sveriges skolor läste samma texter. Man kunde flytta vart som helst, Sörgården fanns ändå med. Det var en läsebok för småskolebarn som präglade världsuppfattningen i Sverige under långliga tider. Tro det eller ej! Att far högg ved eller skar isblock ur isen, att mor kärnade smör och farmor i sin vindskammare berättade sagor var en riksangelägenhet! Alla visste vem Lill-Olle var, vem Röd-Maja och Gul-Maja var och man visste vad hundarna hette runt Sörgården. Hästen hette Brunte. Sörgården var ett gemensamt kulturarv generation efter generation. Inte vet jag när Sörgården revs eller brann upp. Eller såldes på exekutiv auktion! Borta är den i alla fall. Och tur är kanske det... © Filippa Hon anar ingenting Lilla flickan, tre månader kom på besök med mamma och pappa. Hon sov djupt och lät sig beskådas i vagnen. Världen är så liten ännu. Knappt har hon börjat ana vad där kan finnas av underbara upplevelser. Nu gäller äta, sova, kissa, bajsa, titta, lyssna, storögt betrakta världen ur ryggläge medan vagnen gungar. Hon anar inte alls att världen är full av träd och blommor, att det finns tusentals slags djur förutom familjens hund, hon vet inte hur all den goda maten smakar, hon vet inte än hur underbart törnrosen blommar eller hur vackert svanarna flyger. Allt ligger framför. Också nässlans ettriga sveda, kliande myggbett och skrapsår på knäna. Alla världens böcker, all världens musik, alla vackra solnedgångar, molnhimlar, vattenspeglar. Allt finns framför i det gryende livet. Just när de skulle gå vaknade hon och tittade stort med blå ögon, lät sig nådigt beundras och petas försiktigt på. En stor tant med glasögon böjde sig ner över vagnen och sa: "Du anar inte hur kul vi kan ha sen, du och jag." Då log lilla flickan. Ett riktigt leende var det, ingen reflex. Och tantens hjärta sa: "Fudd, fudd" av glädje och stolthet. © Filippa Förundran Vi var på utflykt, min första klass och jag. Det var på den tiden alla barn satt stilla i sin bänk, räckte upp handen och avgudade sin fröken. En idyllisk tid, med andra ord. Det var i en liten skola på landet. Mitt första jobb. Vi gick i gåsmarsch ut till den obebodda halvön som låg nära skolan. Där fanns gammal skog med jättehöga granar och tallar. Det var en trollskog. Vi stod vid den högsta granen, en bjässe. Alla barn böjde nackarna bakåt för att kunna se toppen. Vi petade sönder en grankotte och alla fick var sitt litet granfrö i handen. Den här stora granen har vuxit ur ett sådant här litet frö, sa fröken. Roland stod och tittade, växlade storögt mellan att se på det lilla fröet i sin hand och på jätteträdet vars topp nådde ända upp i himlen. O, fröken, vilken verkan! sa han. Han blev så småningom en stor stark karl och jobbade på färjan sen, Roland. Jag ser honom ibland och kommer ihåg den lilla knatten som stod där i skogen. Då tänker jag: O, Roland, vilken verkan! © Filippa Om du är en baby Du bör hålla dej till det enda säkra som finns i universum - din mamma. Det finns en pappa också förhoppningsvis, men eftersom han inte kan ge mat annat än ur nappflaska, så tycker jag att det är säkrast att hålla sig till mamma. Mamma betyder mat. Om du är en baby måste du förstå en del saker. Mammor vill vara jämlika med pappor nuförtiden. Det betyder att de måste köra truck, sitta på posten, springa med brickor på restaurang eller sköta andra barn! (Snälla baby, tappa inte andan nu, men så är det faktiskt! Din mamma är kanske anställd inom omsorgen och då betyder det att hon ska ta hand om andra barn, sjuka, åldringar, hjälpbehövande. Gråt inte, baby!) Om du är en baby måste du alltså acceptera att din mamma lämnar dig så fort det går, nämligen efter mammaledighetens slut. (Det är så underbart ordnat att mammor är lediga nu för att vara mammor! Som om någon någonsin kunde bli ledig från det uppdraget!) Sen har du tant Eva, tant SolBritt, farbror Klas och vad de kan heta. Dessutom är du omgiven av en massa andra babysar som också skriker, gråter, klänger och bajsar på sig. Om du är en baby måste du alltså vara stark, ha hög röstvolym, tåla att vara omgiven av konkurrenter hela tiden, tålmodigt vänta med att få torr blöja, ligga och sova på bestämda tider, få mat när de har tid till det - och dessutom måste du stå ut med att vara omgiven av tjatter, pladder, oljud och du får inte vara i fred med dina egna tankar eller ditt lilla gosedjur en enda sekund. Så är det att vara baby i dag. Hur det var att vara baby för länge sedan ska vi inte tala om, det var inte bättre då heller. Då hade man för sig att babysar skulle vara lindade så att de såg ut som små korvar och det gick inte att röra ett finger ens. För bara några årtionden sedan trodde någon farbror doktor att man kunde operera babysar utan bedövning för deras känsel var inte utvecklad! Det är bara fyrtio år sedan den åsikten var etablerad i vårt land. Ja, det är sant, baby! När mammor började föda sina barn på sjukhus tog läkarvetenskapen över allt det som kloka gummorna hade haft hand om förut. Och det fanns väl inte en klok gumma i hela världen som på allvar trodde att babysar inte hade känsel! Nå, nu är dessa hemska tider över (om du inte råkar vara född på fel plats i fel tid!). Men baby lilla, jag säger bara det: håll dig till din mamma! Det är det bästa råd jag kan ge. © Filippa Protest Långt borta i barndomens dunkel finns ett virrvarr av händelser, röster, människor, ljud och oljud, varma händer, mat, leksaker, möbler, skrubbsår, gråt och skratt. Allt flyter samman. Vilket är mitt första minne? Kan det vara det här? Detta har ingen berättat för mig. Min pappa var bagare. Mamma sålde brödet i sin lilla brödbutik. Hon hade alltid bråttom och rörde sig mycket snabbt. Hon hade vad man i dag kallar stor simultankapacitet, men då förklarade med att kunna ha många järn i elden samtidigt. Jag sprang omkring mellan bageriet och brödbutiken och det fanns alltid någon som kunde lyfta undan mig när jag stod i vägen. Jag hade bara en liten skjorta på mig och jag ville ha min mamma. Hon skulle ha tid med mig och inte prata med en massa tanter. Varje gång den lilla klockan på brödbutikens dörr pinglade försvann min mamma från mig. Kunderna gick alltid före. Det var fru Häggroth hit och doktor Bergman dit. Det var källarmästar Karlsson och doktorinnan Larsson, det var herrskapet Nilse, familjen Boström och systrarna Lund. Alla gick före mig. Och jag ville ha min mamma. Hon skulle inte stå och plocka wienerbröd med tång, hon skulle inte väga småkakor och prata om hur färskt brödet var, hon skulle ha tid med mig! Därför hukade jag mig ner, klämde ut en bajskorv bakom disken medan alla tanter stod i kö och skulle ha franska våfflor, chokladbisqvier och två hekto drömmar. Sen gick jag min väg. För min mamma hade inte tid med mig. Mamma berättade att hon upptäckte denna lilla krumelur av varmt bajs och hur hon kvickt fick undan korven med en påse innan hon själv klev rakt i den, hur hon förskräckt försökte öppna fönstret för att det inte skulle lukta och hur nervös hon var att någon skulle märka denna fadäs. Det har hon berättat. Men jag minns alldeles tydligt inledningen. Jag satte mig helt enkelt ned för att protestera på det enda sätt jag kunde. Potträning kunde min mamma glömma, när hon bara hade tid med tanter. Hon skulle ha tid med mig! © Filippa En märklig historia Jag satt på färjan mellan Oskarshamn och Byxelkrok. En liten flicka spelade på enarmade banditen och hade förlorat hela sin fickpeng och mer därtill. Då tog jag upp min portmonnä, letade fram en krona, spottade symboliskt på den och sa på skämt: Här får du en förtrollad slant! Den för lycka med sig! Hon spelade med den. Det började rissla och rassla och hon fick jackpot! Hon öste in alla sina mynt, tittade storögt på mig. Hon hade mött en häxa , en fe, en överjording!Inte minst förvånad blev jag. Men stolt av någon anledning. Hon och jag glömmer aldrig detta! © Filippa © Barbro Lindell