Den tragiska balladen Kan du höra Evert Taubes egenartade "sound" i minnets öra? Om han kunde sjunga eller ej, det kan vi diskutera så länge vi minns honom, om han kunde spela eller ej på sin luta, därom kan vi tvista. Men han hade ett alldeles eget "sound", oförglömligt, egenartat, fascinerande. Hans bäste uttolkare är sonen Sven-Bertil och han kan sjunga! Evert Taube är en av våra mäktigaste naturlyriker, han har med sina unika formuleringar öppnat mångas ögon för naturens detaljer. Hans humor är slagfärdig och drastisk i sjömansvisorna (dessutom är hans sjömansspråk alltid oklanderligt korrekt) och han är den svenska sommaren personifierad när han beskriver Calle Schewens tillvaro i Roslagens famn. Vi rider gärna med honom ut på Pampas och kommer till Samborombon, en liten by förutan gata och följer gladeligt Fritiof Andersson i spåren när det snöar på hans hatt... Evert Taube sjöng gärna sina egna visor, men den mest märkliga av balladerna undvek han. Det är den ohyggliga berättelsen om briggen Blue Bird av Hull, briggen som "med sviktade segel och nedisad rigg" gick under på julaftonen 1872 utanför Smögen. Gubben Stranne gick ut med räddningsbåten och bärgar besättningen - alla utom en. När gubben Stranne ska bjuda de överlevande på en sup uppdagas den hemska sanningen för honom. Hans egen son, Karl Stranne, rorsman på briggen, stod surrad vid rodret och blev kvar ombord! Taube har medgivit att han hört om två förlisningar i vattnen utanför Smögen och att han diktat vidare kring de berättelserna. Hans egen bror, Fredrik, drunknade under fiske utanför Hållö fyr i de vatten där dramat med briggen utspelar sig. Karl Stranne följer briggen i djupet på den plats där Fredrik Taube drunknade 1906 då brodern Evert var 16 år. Balladen om Blue Bird är märklig på många sätt i Evert Taubes diktning och tonsättning. Texten är oerhört dramatisk, melodin följer texten som en skugga eller suger in texten i ett töcken lika tungt som det oväder som rasade utanför Hållö den ödesdigra julnatten. Balladen visar en odödlig skalds genialitet att på några få rader teckna människors bittra öden. Vi kommer aldrig med säkerhet att få veta varför Evert Taube själv undvek att sjunga balladen. Men Sven-Bertil Taube har sjungit in den så att vi kan rysa och förfäras över det ohyggliga händelseförloppet. Lyssna på den någon gång! © Filippa Nästa: Ur myrlejonens liv Tillbaka till Nattboken Filippas kolumn Filippas lilla hus